Anmaja

…på åsa Adolfsson Wallners insändare ”Samtal bättre än medicin för äldre”, den 20 april.

Som Åsa Adolfsson Wallner uttrycker det: ”Det pratas och skrivs om de äldre. Men det är inte dem det handlar om, utan om oss, förr eller senare. Tankarna går till min egen mor, som hade ett skriande behov av mänsklig kontakt i ålderdomen. Hon satt ensam i sin lägenhet, åt ensam för det mesta (utom på helgen).

Hon försökte få en lägenhet i ett gemensamhetsboende för att få sällskap i vardagen. Det lyckades inte, trots att hon överklagade avslagen på ansökningar upp i högsta instans. Man erbjöd i stället mer hemtjänsthjälp varje gång. Vilket hon inte efterfrågade.

En stroke och ett antal olycksfall gjorde att hon hamnade i rullstol. Det medförde att hon inte kunde ta sig ut själv. Varje eller varannan dag kom det en plastinpackad matportion som ställdes utanför dörren och som hemtjänsten sedan tog in. Maten smakade henne inte och hon ville ju ha sällskap när hon åt.

Så blev mamma inlagd på lasarettet emellanåt. Där blommade hon upp! Då hade hon människor att samtala med och man åt tillsammans. Där blev hon sedd, respekterad och lyssnad på. Det blev en riktig vitamininjektion.

Det är hur sorgligt som helst att tänka på att äldre människor ofrivilligt måste bli så isolerade. Min mamma var helt klar i huvudet in i det sista och en väldigt social människa. Hade hon kunnat få ett boende med tillgång till mänsklig gemenskap hade mamma kanske haft både matlust och livslust kvar till slutet.

Lena Meurling

Jag blev bara sååå ledsen. Så vill inte jag ha det! Jag vill bo där jag kan träffa folk lätt, äta ihop om jag vill och ha min dörr att stänga om mig när jag vill vara själv. Jag vill inte ha maten i ett paket ute i trapphuset. Nej!

Många nya tidningar ploppar upp
som jag inte alls bryr mig om. 

Utom denna!

Har beställt fem nummer för en knapp hundring 
och ser fram mot mitt första nummer 
som kanske kommer i morgon.

Finns i handeln från idag! 

*

Anmaja

*