Lussekatt med huggtanden ute och tassen över ena ögat.
Jag hittade en text som jag skrev för tre år sen…
En Julsaga
Ännu är det tidig höst, varmt och skönt på dagarna. Jag smyger omkring på den lilla stigen bakom huset, spanar efter fåglar… I mitt förra liv var jag fågelskådare tror jag. Inte för att jag har så noga reda på vilka fåglar det är, vilka arter och så, men jag gillar dem. Kan ligga länge i en buske och bara spana på dem. Tänderna klapprar och jag tänker mig att jag äter dem. Vad skulle vara godare än en sån där stor fet fågel - gott tillagad förstås - när man som jag är hungrig? Ja kanske en bit lax då med god sås till, men det var länge sen jag såg nån fisk nu. Och jag kan inte tillaga sånt, jag vet inte alls hur jag ska ta hand om det.
Min familj skämde bort mig hela sommarlovet med tillagad mat, kokt, stekt, rensat och goda drycker o vatten varje dag. Men sen åkte de till stan och jag visste inte vad som skulle vänta mig där så jag höll mig undan fast jag visste att de letade efter mig. Jag hörde barnens rop och jag hörde när bilen åkte iväg. Stan lät så kall och hård och jag trodde inte det skulle passa mig, men nu vet jag inte om jag kanske valde fel?
Jag har ingenstans att ta vägen och nätterna börjar kännas kyliga. Jag försöker bo så gott det går på vår altan, det ligger en kvarglömd filt och några tidningar i en bunt så det går ännu ganska bra. Har även sett en stor kartong där som jag försökt att komma in i och söka skydd. Men den är svår att få upp, jag sliter lite i nedkanten varje dag.
Nu har det kommit nåt vitt på marken och jag blir kall när jag går i det. Jag har inga vinterskor, inga skor alls som skulle passa, men jag är glad för min päls. Jag är ensam och hungrig och längtar efter familjen och undrar om de glömt bort mig? Det har gått flera veckor och jag ser knappt några fåglar längre, som kan roa mig. Det förvånar mig inte om de flesta flytt till varmare ställen, så kallt som det är och mörkt nästan hela dagen.
En dag när jag äntligen kommit in i kartongen och lagt mig tillrätta hörde jag en bil på långt håll, men jag var för trött att kika fram och se vad det var. Jag somnade och låg som i dvala, drömde att jag var på en båt och det gungade nåt förskräckligt. Kände mig rädd och liten. Kikade ut genom en springa och det var plötsligt så mörkt och motorsurret hördes jättenära nu. Det var som om hela kartongen var uppfylld av motorljud. Nu var jag faktiskt så rädd att jag bara kröp ihop och det kändes som om jag skulle dö.
När jag vaknade var allting varmt och behagligt och ur springan i kartongen såg jag en granskog och den var klädd med ljus och konstiga saker som blänkte och glimmade. Jag hörde fin musik och glada röster som jag tyckte att jag kände igen… Var det min familj? Kändes så länge sen och jag undrade om det var möjligt att de kommit tillbaka till mig.
Jag hörde rösterna tydligare och tydligare och så sa nån. ”Jag var ute vid stugan idag och hämtade det stora paketet till barnen”
Fortfarande hade jag inte vågat mig fram, jag hade det så varmt och skönt i lådan. Men på kvällen kändes det återigen som om jag var på vatten och guppade i en farkost. Någon bar kartongen och jag hörde en mörkdjup stämma som frågade om det fanns några snälla barn. ”Jaaa” hördes flera glada röster och det började slitas och rivas i min kartong, i mitt fina bo som jag lyckats ordna för mig. ”En kälke” hörde jag barnen ropa och så hoppade jag ut! Det blev en uppståndelse och ett tjatter och en massa gullegull, men jag, jag kände doften av saffran, hoppade upp på kaffebordet och nöp en lussebulle.
Hälsningar från Lussekatt från landet – numera stadskatt. - 2006-12-18
Det var en liten skrivtävling som jag vann och utlåtandet blev:
Sagan är skriven på ett överraskande sätt, från ett perspektiv som gör att en hel del tankar väcks. Den saknar heller inte humor men det som gör mest intryck är nog ändå det allvarliga i botten av den. Alla fina sagor ska ha ett gott slut och det har den här också. Hennes sätt att skriva väcker nyfikenhet, jag vill läsa mer av henne.
Anmaja
