Anmaja

Ett jättegrattis till barnbarns-Albin som blir femton år idag!

GRATTIS

Albin  

15 år  

Kram från Mormor

.

Anmaja

.

Det var vi som gjorde det sista jobbet med allt stickat och virkat till de fyra träden som vi klädde in på Festivalplatsen. Tyvärr vann vi ju inte men de ville behålla alla blommor och all utsmyckning så det kommer att leva kvar någon annanstans.

Ja det där garnet kommer väl aldrig att försvinna - återvunnet av PET-flaskor. Känns fint med återvunnet, men hur länge kommer garnet att finnas i naturen om det hamnar där av misstag? 

 .

Anmaja

.

 .

Anmaja

.

Vad kan vi göra?

…mer än skänka våra tankar till Norge en dag som denna…

Landet har vaknat till en mardröm.

Anmaja  

.

Visst är det lite märkligt att Google är så träffsäker? Jag behöver nästan bara tänka på det jag söker, behöver knappt skriva mer än en bokstav så har jag svaret. Hur går det till?

Ett par gånger har jag skrivit om det jag söker i bloggen eller på annat ställe eller varit på en sida med de ord jag är på väg att skriva in i Googles sökfält. Google känner säkert av min dator i det läget. Lite kusligt. Som att vara övervakad av storebror.

Men de gånger jag bara gått och funderat på något, undrat något om någon person eller en sak eller händelse. Och bara skrivit tex "le" och Lena-Maria Klingvall kommer upp som första förslag. Just den person jag ville läsa mer om. Likaså "hä" blev direkt Här är ditt liv. Känns lite magsikt.

Häromdagen ville jag ha beskrivning på sockar som stickas med jumperstickor, med två stickor alltså. Jag började skriva "socka" och det kom direkt upp det jag ville ha, Sockar på två stickor, tätt följt av sockerkaka som jag inte alls ville ha.

Har du också en sån tur? Eller ska jag fråga om du också har en så skicklig Googlevän i din dator?

Anmaja

 ♥

♥

♥

Min lilla tävling på sexårsdagen den 13 juni är inte bortglömd nej, jag grubblar lite på en förlängning då jag bara fick åtta-tio namn att dra. Kanske är det så att inte så många lockas av att äta hotellfrukost med mig eller komma till verkstan och äta lunch. Så illa kan det vara, men jag chansar på att nååågon mer vill, att nååågra kanske missat tillfället.

Så en vecka till har ni på er, ni som inte skrivit en kommentar om att ni vill vara med. Ni kan skriva här under detta inlägg så ser jag den lättast. Det blir nog bra. Lycka till!

.

(¯ `° •. ¸ ♥ Anmaja ♥ ¸. • ° ‘¯)

.

.

Här skall spännas fast ordentligt.

Aj aj aj han såg att jag hade kameran med…

Den fick jag lämna kvar fast jag surrat fast den vid handleden.

♥

♥

♥

♥

Ser jag ut att njuta på väg upp?

♥

Varör utsätta mig för detta?

Fin utsikt, jag hann verkligen njuta - men saknade kameran!

♥

Nu går det bara utför…

Hej där nere, ut med armar o ben o vinka,
här står vi still och gungar lite.

Ett lutande kors som ärgar…

Stooora stenar, smååå stenar…

Texten är oläslig…

En text på en sten som är full med mossa…

Vill bli ihågkommen genom mina tankar, mina nedskrivna tankar i dagböcker och blogg och i mina bilder i album och mappar. Inte genom en sten eller ett kors på kyrkogården. Visst är det fint att kunna gå där bland gravarna, drömma och fantisera om dem som ligger där. Under sneda, vinda, gamla kors och stenar.

Men någon ska sköta om det. Barnen kan ju betala kommunen för att det ska vara fint. Men nej tack, jag tror jag avstår. Jag vill bli strödd i vattnet, då kan jag känna mig nära. Närvarande överallt.

Hur vill du ha det? Har du talat om eller skrivit nånstans hur du vill ha det den dag du ska begravas? I och för sig spelar det ju ingen roll… Å andra sidan är det inte dags riktigt än - hoppas jag.

Det är här min andra eller kanske tredje - av ett större antal - femarmade kandelaber i stengods som jag gjort. Den första har försvunnit i vimlet och den var ännu mer ojämnt ringlad än denna. Den andra var nog en blå, fast bara trearmad som morbror Bernt fick. 

Nu skriver jag om tidigt 80-tal när jag började med keramiken. På den tiden vi skulle lära känna leran, innan vi fick börja dreja. Mitt mål var just att dreja när jag började gå på kurs och när vi i slutet av terminen fick testa på var det ju inte alls så lätt som många tror. Klumpen halkade runt och ville inte centreras, men med tiden fick jag till en del skålar och muggar under åren.

När jag en dag kom till kursen och var nyopererad kunde jag inte sitta vid drejskivan, det gjorde för ont i op-såret. Så jag började ringla igen och på den vägen är det. Tjugo år har gått sen dess.

Stakarna, krukorna, med ringlade långa daggmaskar som slingrar sig uppåt har blivit mycket jämnare med tiden. Den här på bilderna är mig ändå kär med sin ojämnhet och på vissa ställen tummade spår. Jag tänder den ofta, även nu när kvällarna sakta ljusnar.    

.

(¯ `° •. ¸ ♥ Anmaja ♥ ¸. • ° ‘¯)

.

.