Volvo 142 och höstmodet

Kompis-Anne och jag var på Bil- och modemässa i veckan. Vi gick runt och minglade, åt snittar, gick en tipspromenad, tittade på veteranbilar och väntade på modevisningen. Å vad fick jag se!? Jo "min" bil, min orange Volvo 142 från 1974. Den var så fin, så fin och gamla minnen dök upp. Köpte den för tio tusen och det var nästan aldrig några större fel på den under de tio år jag hade den, mellan 1987-97.

Min bil var ju inte så fin som den här, som var blank och utan rostfläckar. Min var väl hyfsat blank men började rosta och hade prickar efter lagningarna och lappandet. Minns att jag lappade ena hjulhuset med Plastic Padding och målade orange över. Det blev fint.

Barnen och jag åkte på campingsemester och packade bilen full med tält, gummibåt, sovsäckar, Trangia, köksväskan och allt som behövdes på våra turnéer. Det hände också att jag körde iväg själv och sov i bilen lite tillbakalutad under natten och fortsatte köra i gryningen.

   
Jag smälter in med mina färger – Anne sitter bredvid och tittar i sin fina tröja.

Lägg märke till min gröna regnjacka som speglar sig.

Före mig var det en gammal man som haft den och sen en ung kille. Den äldre mannen gjorde inga förändringar mer än att han skaffade, som man gjorde på den tiden, skydd till klädseln. Den yngre killen bytte ut lampor och högtalare för att bland annat få lite mer kräm i ljudet och bytte klädseln mot något fruktansvärt luddigt grått. Detta slet jag omgående bort och fann en underbar (!) brun-orange-randig originalklädsel, helt felfri. Någon ny klädsel kom förstås aldrig in i bilen igen. 


På min plåt stod det
HKA 137

När växellådan pajade i värsta snöstormen gav jag upp, det gjorde bilen också. Ingen idé att laga, den var alltför rostig och klen, den lille stackaren. Jag sålde den till en kille för sexhundra kronor. Mer än jag fått om jag kört den till skroten och där kunde jag ju inte lämna mina kära gamla vän. 

Skulle kunna fortsätta här med många fler tankar och minnen, men nu är det slut för denna gång.

   

Javisstja, det var ju modevisning också och vi tycker inte det var något som passade oss. Alla som gick på kattpromenaden var sura utom en kille, två yngre tjejer och en äldre tjej. Får inte de som mannekängar vara glada? 

Dagen efter gick jag till en butik med kläder, men jag fick en djup depression när jag kom in där. Fy så trista färger, fy så trista modeller. Och min storlek fanns inte på ett enda par långbyxor, bara större och mindre. Frågade expediten varför och fick till svar att den storleken är vanligast och går snabbast. Skulle man då kunna tänka så långt att nästa gång beställa mer av denna storlek?

Nåväl, expediten visade mig avdelningen för yngre, smalare personer och där hittade jag min storlek (!) så det blev två par jeans och en blus/tunika. Ena paret jeans är svart och det andra paret är blommigt i höstiga färger. Depressionen försvann.


Lägg märke till de fina stickorna som jag fått från snälla Camilla i Stickklubben.

Avslutar min bildserie med lite färgglatt igen, min favvisfärg på en stickad disktrasa. Det är lite inne att sticka disktrsor nu och jag är inte helt säker på att de funkar lika bra som en hederlig Vettexduk. Men snyggt blir det ju.

Anna