Är det rätt tid att ansa träden mitt i vintern?
Att stå på sitt huvud är väl så gott som omöjligt, likaså att stå på någon annans huvud. Det ser man nog bara på cirkus typ. Men att stå på huvudet bara så där allmänt kan man göra när som helst, hur som helst och hur snabbt som helst, när man minst anar det.
Själv gjorde jag ju det för ett par veckor sen och fortfarande tycker jag att ömheten, som spreds i hela kroppen, inte är borta. Jag stöp rakt fram, rakt ner i ett smalt upptrampat spår. Gick med stavar, men just där och då höll jag bara upp dem i luften, för att det var så hög lössnö på sidorna av spåret.
Tjopp, så låg jag där.
Reste mig med möda upp och trampade vidare. Först kändes ingenting, bara genans över att ha trillat och kravlat mig upp genom att stå som en hund på alla fyra. Värken och smärtan kom senare, i foten, i ljumsken, i överarmarna, i nacken. Jovisst är det bättre, men jag känner mig mörbultad. Tycker det borde gå över. Kanske jag fått en liten turföveransträngning fast jag inte alls kämpat som de andra i mitt lag?
Idag är det ett så uselt väder så det går inte att beskriva! GRÅTT och BLÖTT, räcker att skriva va? Så jag kan undra varför jag beställt tid till frissan denna trista onsdag, min lediga dag mitt i veckan. Ja, ja, jag måste ju ändå ut och erövra minst en zon, som nyårslöftet lyder. Dags nu.
Anna
