Pinsamt lopp

Klockan åtta stod jag packad och klar med cykeln på trottoaren idag. Jag var laddad för cykellopp med start klockan 09.30 på Öland, med godaste vänner som skulle lasta på min cykel på deras bil. Att det redan fanns en elitcyklistcykel på taket, en barncykel i bagaget och en damcykel på kroken där bak skulle inte vara något hinder

Men det var det. Ett stort hinder. Det var helt omöjligt att få min cykel på pinnarna som stack ut, hur vi än trixade och fixade och bytte plats på damcyklarna.

Nej, det gick inte. Vad göra? Skulle jag stanna hemma och sk*ta i det hela? Nej, jag såg ju fram mot detta. Låta dem åka medan jag skulle försöka få tag i en bil eller nån som kunde skjutsa över mig? För ont om tid.

Jag ställde kvar min cykel hemma och packade in mig i bilen med grejer och cykelhjälm, stektaäggmackor och utan cykelmätare, men med stingpinnen. Jag skulle försöka med det näst intill omöjliga, att se om det fanns något ställe jag kunde hyra cykel en söndagsmorgon under lågturistsäsong.

Vi kom över bron och cyklisten bokade in sig och startade 12-milsrundan kl 09.00. Väninnan med sonen bokade in sig och väntade, och väntade medan jag for runt. Först upp till Färjestadens cykelhandel, den var stängd. Konstigt en sån här dag förresten?

   
Eliten har startat

Jag frågade en funktionär om han visste om det fanns någon cykluthyrning och hänvisades till Startfältet där cykelhandlarn skull stå med sin bil med reparationsgrejs och annat matnyttigt. Och där ringlade en lång kö av folk som ville ha sina cyklar pumpade. Varför pumpar man inte sin cykel hemma? Ja det kan jag fråga mig. Jag undrade om han hade någon cykel att hyra ut. 

Jo det hade han, men inte där och han hade fullt upp så det fanns förmodligen inte tid till att åka upp i butiken/verkstan att hämta någon. Där stod jag som ett fån strax innan vår start. Jag hade inte bokat in mig eftersom det verkade helt omöjligt att få tag på en cykel och stod och planerade att sätta mig och vänta till 12-tiden då vi räknat med att alla skulle vara tillbaka.

Men så hände det ett under, folket i pumpkön var plötsligt borta och cykelkillen kunde åka upp och hämta en fin Skeppshultare som passade utmärkt. Jag betalade 150 riksdaler för hyran, han kollade mitt leg och vi ställde oss sist i 3,5-milskön. Just då gick starten för oss.

Men jissus!! Jag hade inte anmält mig! Jag hade inte bokat in mig, betalat 130 spänn, jag hade snikat mig med utan att betala. Jag är (oftast) en hederlig person och kunde kanske betala i efterhand? Men nej jag cyklade i två timmar och fyrtiotvå minuter med en klump i magen och dåligt samvete.

Bullbilden hittade jag här

Jag tog ingen bulle på bullstationen och ingen saft, inget vatten, inte ens en liten ynka skiva saltgurka som skvimpade lockande i en burk. Nehej, jag kunde ju inte snika till mig det också.

Väninnan, barnet och jag kom bara knappt tio minuter efter elitcyklisten i mål, som startat 30 min före oss och kom först i mål i sin grupp, ja han är duktig. Vi kom nästsist, men vad gör det? Det var bra tajmat. 12 mil eller 3,5 mil är ju inte så stor skillnad.

Ölandska kroppkakor bjöds alla på som fullföljt – och betalat – loppet. Jag hade kaffet och en stektäggmcka kvar och det var nästan bättre än de där potatisbollarna.   

Bilden har jag lånat här

Nästa år gör jag gärna omét, men då vill jag vara betalande och bättre planerande för cykeltransporten. För det blir väl ett nytt lopp 2013?

*

Anmaja

*