Förra veckan var det premiär för Kalmarmilen som gick här i centrala delarna i stan och jag var där och tittade med mina vänner.
Gick nyss in på Hej Kalmar och hittade Sanna Everskog Lunds fina bilder från loppet.
Kan du se mig på bilden? Jag var tvungen att minska bilden för att få in den här och ser att det är omöjligt att hitta mig. Nåväl, vad gör det.
När jag ser på olika lopp får jag ett sug och spring i benen och tänker att jag kunde ha varit med, om inte. Men det är drygt tio år sen jag sprang ett lopp senast. Och jag tror inte att jag ska försöka mig på det igen, men jag vet inte säkert.
Jag har sprungit ett antal Tjejmil i Stockholm, Drottning Margaretalopp här i Kalmar och tre kvartsmaror över ölandsbron. Jag gillade att springa, så enkelt bara sätta på skorna, öppna dörren och börja kuta. Men det var en annan tid för en halv evighet sen.
För Intresseklubben att notera; Pssst, var är jag då? Se mitten av bilden, en mörkklädd liten person, se sen upp mot mellan kl 13-14 där jag står med gräsvallen bakom mig, blommig tunnika och röd rygga.
.
Anmaja
.
Nej, jag kan inte upptäcka dig på bilden. Stört omöjligt. Det är alldeles för småttigt för min dåliga syn. Tänk att du har sprungit tjejmilen och sånt. Det hade jag ingen aning om. Jag har alltid avskytt att springa och mitt motto är: Varför springa när man kan gå?