Du minns kanske vår personalfest tidigare i våras? Vi hade hyrt lokal av en Scoutkår här i stan och vi var nog fler än femtio personer och det fanns bara två toaletter.
Jag gick därför på jakt i huset för att se om jag kunde hitta en till och det gjorde jag långt bort, förbi en korridor och ett par hall-liknande rum. Passerade ett par stängda dörrar som jag förstås nogsamt stängde efter mig.
Toadörren var lite svår att få upp men jag kom in och låste efter mig, som man väl lite till mans har för vana att göra där många människor finns och det är risk att nån kommer och rycker upp dörren?
Efter utfört ärende fick jag inte upp låset! Jag hörde musiken svagt bortifrån festlokalen och tjo o tjim från mina glada festande arbetskompisar.
Medan jag ryckte, drog och i panik försökte få upp låset funderade jag på hur högt jag skulle få ropa och banka innan nån över huvudtaget skulle höra mig och hitta mig.
Kände riktigt galen panik.
Tänkte att jag kunde ringa – om inte mobilen också var långt därborta. Och vem skulle jag ringt? Jag har inget nummer i mobilen till nån som var där.
Skulle jag ha ringt till jobbet, till någon av avdelningarna, enda öppna ställena på kvällen, där jag knappt känner någon nu för tiden. Förklarat vem jag är, var jag var och vad jag ville?
Ville bara få ett mobilnummer till någon av dem som dansade och hade hur kul som helst långt där borta. Och som ändå inte skulle ha hört sin mobil i stimmet.
Så klart jag kom ut själv. Paniken som bara varat några sekunder la sig och jag vandrade tillbaka till festen.
.
(¯ `° •. ¸? Anmaja ? ¸. • ° ‘¯)
.
.
