Det ljusnar

Det är här min andra eller kanske tredje – av ett större antal – femarmade kandelaber i stengods som jag gjort. Den första har försvunnit i vimlet och den var ännu mer ojämnt ringlad än denna. Den andra var nog en blå, fast bara trearmad som morbror Bernt fick.

Nu skriver jag om tidigt 80-tal när jag började med keramiken. På den tiden vi skulle lära känna leran, innan vi fick börja dreja. Mitt mål var just att dreja när jag började gå på kurs och när vi i slutet av terminen fick testa på var det ju inte alls så lätt som många tror. Klumpen halkade runt och ville inte centreras, men med tiden fick jag till en del skålar och muggar under åren.

När jag en dag kom till kursen och var nyopererad kunde jag inte sitta vid drejskivan, det gjorde för ont i op-såret. Så jag började ringla igen och på den vägen är det. Tjugo år har gått sen dess.

Stakarna, krukorna, med ringlade långa daggmaskar som slingrar sig uppåt har blivit mycket jämnare med tiden. Den här på bilderna är mig ändå kär med sin ojämnhet och på vissa ställen tummade spår. Jag tänder den ofta, även nu när kvällarna sakta ljusnar.

.

(¯ `° •. ¸? Anmaja ? ¸. • ° ‘¯)

.

.

1 comment
  1. Jag tycker det är väldigt fint med det ojämna, det ger ett organiskt och levande intryck.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.