Vad är nu detta?
…ja det kan man undra.
En socka förstås. Jag har stickat den själv när jag var nio eller tio år. Den ser rätt skaplig ut på min lilla (söta) fot. Lite kort i skaftet men jag kunde väl inte sticka så bra, fröken tyckte nog det räckte med en mudd på 4,5 cm.
Tycker att den ser riktigt skaplig ut. På foten. Lite rolig utan något som fyller upp den förstås.
Jag undrar hur mycket min fröken i slöjden stickade på den? Jag vet att jag brottades med alla fem stickorna, det var ett h*lv*te. Jag svettades, våndades, hade säkert ont i magen också och kan idag inte fatta varför vi skulle sticka med så många stickor när vi skulle lära oss denna ädla konst. Det kunde väl ha räckt med två?
Hur många blev avskräckta för att sticka?
Först många år senare vågade jag närma mig ett par stickor och jag var sjutton år när jag köpte ullgarn tillsammans med Tinna (minns du?) på Stockholms Hemslöjdsförening, det fanns hur många underbara färger som vi bara kunde drömma om.
Mina första ullhärvor var i två olika orange färger och jag stickade helt på fri hand utan mönster en ’minijumper’, som var högsta mode 1967. Sen stickade jag en grön och en vit också. Jag har urblekta foton från denna tid på alla tre tröjorna. Ska se om jag kan skanna in dem, men det får bli en annan dag.
.
(¯ `° •. ¸ ? Anmaja ? ¸. • ° ‘¯)
.
.
Det var ju en jättesöt socka. 🙂
Sv: Vad lustigt att vi gjorde det båda två nästan samtidigt. 🙂 Ja, smaken var det absolut inget fel på, och när den kallnat lite försvann ju kladdet också. Men jag tror inte jag skulle våga lägga den på ett grillgaller! Med risk för att stå där med maten nere i glöden sen.
Ja den där osten kommer jag att köpa igen, nu när jag vet hur den beter sig så är det okej att den flyter ut. Men grillgaller kan ju aldrig vara tänkt… Konstigt.
Anmaja