Gastric bypass

”Man kan inte operera bort sorg eller längtan”

Varje år görs 7 000 magsäcksoperationer ­i Sverige. Det har skett en tredubbling på bara två år.

Många tror att dessa operationer är något slags hallelujalösning på alla överviktigas problem. Som om det gick att operera bort en längtan, en sorg eller en livshunger.

På Beroendecentrum i örebro har man fått in en drös helt ny sorts alkoholister. En märkvärdig sorts alkoholister, som förvånar eftersom de inte har haft något riskbruk tidigare. Plötsligt, i vuxen ­ålder, går de från nästan noll till hundra i alkohol­förtäring.

Läkarna stod först förbluffade och försökte sedan hitta vad alla dessa patienter hade gemensamt. Svaret: Alla hade nyligen gjort en magsäcksoperation.

I USA, som ligger långt före oss med dessa ingrepp, så har man vetat det länge: matmissbrukare byter bara ­beroende.

Många som har gjort en fetmaoperation blir i stället ­alkoholister, tablettmissbrukare, spelmissbrukare, shopaholics eller sexmissbrukare. Och varför? För att ingen ­hjälper dem att ta itu med det egentliga problemet. Ingen ­sätter sig ner och tar reda på varför de tröstäter eller ­använder mat som en flykt.

Kirurgerna har ju inte tid att sätta sig ner och snacka. De vill bara riva av så många operationer som möjligt och tjäna så mycket pengar de kan.

Men är det någon som på allvar tror att det går att ­operera bort en sorg? Eller en frustration över att man har en ohållbar livssituation? Går det operera bort en pappalängtan? Nej, nej, nej.

Många äter – precis som alkoholisten dricker – för att de har en hunger eller törst efter något annat i livet. De har ett stort längtanshål i magen som de försöker fylla med mat. Så enkelt – och så oändligt svårt – är det.

Det är därför jag är så oerhört skeptisk till den alltmer växande fetmakirurgiindustrin. Och ­glädjekalkyl­reportagen om demsamma.

Efter tio år har de flesta återfått 80 procent av sin ­tidigare övervikt.
– Vi skulle kunna vara bättre på att ge stöd och råd. Vi opererar så mycket så att vi har svårt att hinna ta hand om dem efteråt, säger docent Ingmar Näslund till Expressen.
Ja, det var just det. Man kanske skulle prata först och ta fram kniven sedan.

Hillevi Wahl//Metro Uppd. 2010-10-27 10:55

Jag måste erkänna att jag tänkt tanken att jag… skulle få göra en sån här operation. Men jag är sååå himmelens glad att jag hittade LCHF i stället. Att operera bort problemet med att äta fel har jag insett att det inte går och jag har läst om så många det gått galet för, kanske inte meddetsamma, men efter en tid, något eller några år.

Folk säger att dem det går bra för får man aldrig höra berättas om. Jo, säger jag, det händer att det står att läsa om sk ’lyckade operationer’ knappt ett år efter den är gjord – alltså innan problemen dyker upp…

Jag tänker ’stackars de som det inte går bra för’, det stora flertalet, som får komplikationer – eller ’bara’ går upp i vikt igen?

Har funderat på vart sötsuget tar vägen efter operationen? Kan väl inte bara försvinna som i ett trollslag? Om inte personen minskar på kolhydrater och då kunde han/hon ju gjort det innan operationen?

.

(¯ `° •. ¸? Anmaja ? ¸. • ° ‘¯)

.

.

Ner i backen

Bladen har fallit…

…äpplena likaså, ligger där och ruttnar på komposten.

Det går ju inte att ta hand om dem alla!

Gräset är grönt länge än.

Gräs o gräs förresten, det är annat som växer i gräsmattan också.

Den ståtliga rabarbern har lagt sig inför vinterns vila…

Några äpplen på marken är helt okej att plocka upp o äta.

I pallkragen växer det för fullt, bara att ta till vara på!

I krukan spretar det av olika överlevare.

Massor av blad…

…och några glada soliga blommor!

En nedåtgående sol ger långa skuggor.

I rabatten, stenar i kanten, men gräs överallt…

är gräset grönare på andra sidan?

I vägkanten…

Stenparti?

Höst i trädgårdar och i backarna nu…

.

(¯ `° •. ¸? Anmaja ? ¸. • ° ‘¯).

.

.