Anmaja

Jag var på väg att ta CD:n, men hejdade mig förstås
då jag såg att det var Becel som ville lura på mig den… 
Och raggsockar kan jag sticka själv jue.

Kostdoktorn är en av mina favoritsidor som jag följer, liksom många andras sidor och bloggar, men han är ju läkare gu´bevars, då litar jag på hans god omdöme, när han berättar om något som tilltalar mig. Vill absolut tillägga att jag inte på något sätt förringar någon annan!

Texten i grönt här under snodd rakt av, gå gärna till Kostdoktorns sida och läs mer, men här är något jag fastnade för:

Hur beträder jag en dörr? Monterar ner och kliver på den? Eller sätter mig på överkanten och dinglar med benen?

Kolla mer hos Arga lappen.

.

(¯ `° •. ¸ ♥ Anmaja ♥ ¸. • ° ‘¯)

.

.

.

(¯ `° •. ¸ ♥ Anmaja ♥ ¸. • ° ‘¯)

.

Jag har gått med i gruppen Coola Qvinnor på Facebook. Och på hemsidan kan jag vinna ‘den hemliga lådan’. Spännande!

Hej

.
Lussekatt har inget med bloggtexten att göra idag

Han har nyligen förlorat sin 14-årige son, på ett ögonblick i en tågolycka (januari 2010) och han skriver så in-i-norden bra, vettigt, vad jag uppfattar ärligt från hjärta och hjärna. Och jag gråter, tårarna rinner, och jag har ingen aning om vem han är. Fast lite har jag ju lärt känna honom och familjen under läsningens gång. 

Denna text skrev han bara någon dag innan begravningen:

Skrattat har jag gjort också. Det har jag gjort tidigare, men igår kändes det riktigt hjärtligt när svärmor berättade om när hennes väninna råkade dammsuga upp sin kanariefågel. Tanken på vad som rörde sig i den lilla kanariehjärnan när han i ena sekunden spankulerar omkring på golvet, minding his own business, för att i nästa ögonblick befinna sig i ett kolsvart rum, i full storm. Hahaha. Fågeln överlevde utan men för övrigt. Åtminstone utan fysiska men.

Livet går ju vidare, sorgen och smärtan kommer dock alltid att finnas där, men livet fortsätter och jag tror att jag måste välja om jag skulle hamna i den situationen - att jag förlorade ett barn, barnbarn… Jag tror jag skulle välja att skratta igen. Men vad vet jag?

Ibland halkar jag in på en blogg som berör, griper tag och jag är tvungen att läsa från början. Det tar tid. Sitter länge, får ont i ryggen, ändrar ställning. Det går inte att sluta. Men jag måste resa på mig, gå en sväng, laga mat, dricka vatten och gå på toa.

Och man kan vara personlig och man kan vara privat i sin blogg - man kan skriva på olika sätt och det är bara jag som vet hur jag själv vill göra, hur jag själv vill lämna ut mig, hur mycket eller hur lite jag ska berätta.

Så nu berättar jag bara att jag ska gå iväg på styrelsemöte i min linedanceklubb. En annan gång kanske jag skriver något mer personligt/privat.

Kalmar slott i mörker

Hjääälp…

153 personer, var kommer ni från?

.

(¯ `° •. ¸ ♥ Anmaja ♥ ¸. • ° ‘¯)

.

.

Kunde varit min, den är ju röd o grann, men så skönt att inte…

Om ett par månader har jag bloggat i fem år. Jag var ganska tidig att börja, jag nappade på det nästan meddetsamma när jag hörde talas om detta sätt att ’skriva dagbok’ som jag tyckte det var då. Numer är det lite mer som att skriva mina tankar, funderingar och förstås även vad som hänt i min vardag och ibland fest.

Från början var jag inte riktigt på det klara med vem som ville läsa, vem jag skulle nå ut till och för vem jag skulle berätta att jag skrev. Så jag skrev mest för mig själv, lite då och då, men sen jag flyttade till wordprww-bloggen, januari 2006, har jag haft som mål att skriva varje dag.

Senare kom tanken in att jag skulle visa mina egna foton och det är också ett mål jag har - att alltid ha bilder i bloggen. Ibland blir det dock ‘bara’ ett YouTubeklipp till min text.

Med tiden har jag fått följeslagare och därmed är det ju inte längre bara för mig själv jag skriver. Jag har blivit bekant med flera andra som bloggar och vi besöker varandra och kommenterar. Ibland halkar jag in på någon helt ny och känner jag för att skriva en kommentar så gör jag det och på så sätt har ‘jag spridit mig’ till andra, som kanske i sin tur kommer till mig.

Det går också att anmäla sig på olika sajter för att få sin blogg presenterad. Jag har just anmält min blogg här och hoppas få ännu fler följare.  

Jag har i dagsläget uppåt 80-90 läsare per dygn, ibland mer, ibland mindre och det är ju fantastiskt att så många vill läsa det jag plitar ner. Naturligtvis kommenterar ju inte alla och alla har inte egna bloggar, men enligt räknaren har mer än 7800 unika personer varit inne och läst sen jag satte in räknaren den 31 aug 2006.

Och vad är det som gör en blogg till en bra blogg? Ja det är förstås olika för oss alla och går inte att svara på. Och det är hisnande att tänka att mina ord och tankar, för att inte glömma mina bilder, ligger där ute i cyberrymden och skvalpar.

.

(¯ `° •. ¸ ♥ Anmaja ♥ ¸. • ° ‘¯)

.

.

Häromdagen, innan den senaste snön kom…

…var det bitande kallt, soligt, isigt…

…himlen var bedövande blå…

…och snön var uppkörd - i högar högre än mig…

…när jag gick min väg hemåt…
Mellan väg o trottoar uppskottade vallar som knappt syns här…

Många filmer från YouTube har det blivit de senaste dagarna, men här kommer det nya färska bilder från min kamera i min vintervardag från för några dagar sen.

Har varit hos Filipendula och hon visar en underbar bild, ja det gör hon faktiskt alltid, men just denna fick mig att skriva en haikudikt. Det är den tredje bilden i inlägget och heter ‘Oväntat stora knoppar’:

En knopp som spränger
våren ligger och lurar
bidar in sin tid