Olika bloggar

.
Lussekatt har inget med bloggtexten att göra idag

Han har nyligen förlorat sin 14-årige son, på ett ögonblick i en tågolycka (januari 2010) och han skriver så in-i-norden bra, vettigt, vad jag uppfattar ärligt från hjärta och hjärna. Och jag gråter, tårarna rinner, och jag har ingen aning om vem han är. Fast lite har jag ju lärt känna honom och familjen under läsningens gång.

Denna text skrev han bara någon dag innan begravningen:

Skrattat har jag gjort också. Det har jag gjort tidigare, men igår kändes det riktigt hjärtligt när svärmor berättade om när hennes väninna råkade dammsuga upp sin kanariefågel. Tanken på vad som rörde sig i den lilla kanariehjärnan när han i ena sekunden spankulerar omkring på golvet, minding his own business, för att i nästa ögonblick befinna sig i ett kolsvart rum, i full storm. Hahaha. Fågeln överlevde utan men för övrigt. åtminstone utan fysiska men.

Livet går ju vidare, sorgen och smärtan kommer dock alltid att finnas där, men livet fortsätter och jag tror att jag måste välja om jag skulle hamna i den situationen – att jag förlorade ett barn, barnbarn… Jag tror jag skulle välja att skratta igen. Men vad vet jag?

Ibland halkar jag in på en blogg som berör, griper tag och jag är tvungen att läsa från början. Det tar tid. Sitter länge, får ont i ryggen, ändrar ställning. Det går inte att sluta. Men jag måste resa på mig, gå en sväng, laga mat, dricka vatten och gå på toa.

Och man kan vara personlig och man kan vara privat i sin blogg – man kan skriva på olika sätt och det är bara jag som vet hur jag själv vill göra, hur jag själv vill lämna ut mig, hur mycket eller hur lite jag ska berätta.

Så nu berättar jag bara att jag ska gå iväg på styrelsemöte i min linedanceklubb. En annan gång kanske jag skriver något mer personligt/privat.

.

(¯ `° •. ¸ ? Anmaja ? ¸. • ° ’¯)

.

.

5 comments
  1. Vissa bloggar är så naket ärliga och smärtsamma att det är mer än man orkar med. Andra är så ytligt glättiga att det blir totalt ointressant. Jag brukar trivas bäst nånstans i gråskalan. Tungt, men inte outhärdligt eller trivialt, men inte utan kärna.

  2. Ibland känner jag också som Gröna Anna – någonstans mitt emellan, i gråskalan. Men det beror också på vilken dagsform jag själv är i. När jag har fullt upp med att hålla mig själv på rätt köl så kan det blir för mycket när jag ramlar in någonstans och blir väldigt berörd. Medan andra gånger så söker jag sådana sidor.
    Just nu har det varit en period av det förra. Märkte det tydligt i helgen när vi såg på Disney-filmen Upp. Var helt oförberedd på handlingen och blev väldigt djupt berörd. Sitter faktiskt i idag också.

  3. Han e förresten för fin – Lussekatt!
    Pussa honom på nosen från mig!
    Kram H

  4. Klart han är för fin, Tankemosaik. 😉
    A

  5. ovanstående kommentatorer har fångat på pricken vad också jag tycker. andras sorg kan ibland bli så tung att bära att jag faktiskt inte orkar. jag läser några bloggar där personen bakom förlorat någon nära (bl a två som förlorade sina barn i magen, en sin fjortonåriga dotter som valde att ta sitt liv). jag hamnade på de här bloggarna av en slump men har fastnat, fast jag orkar inte läsa där hela tiden. det är för tungt.

    din länk ”vågar” jag inte gå in på. än. kanske om ett tag…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.