Olika bloggar

.
Lussekatt har inget med bloggtexten att göra idag

Han har nyligen förlorat sin 14-årige son, på ett ögonblick i en tågolycka (januari 2010) och han skriver så in-i-norden bra, vettigt, vad jag uppfattar ärligt från hjärta och hjärna. Och jag gråter, tårarna rinner, och jag har ingen aning om vem han är. Fast lite har jag ju lärt känna honom och familjen under läsningens gång.

Denna text skrev han bara någon dag innan begravningen:

Skrattat har jag gjort också. Det har jag gjort tidigare, men igår kändes det riktigt hjärtligt när svärmor berättade om när hennes väninna råkade dammsuga upp sin kanariefågel. Tanken på vad som rörde sig i den lilla kanariehjärnan när han i ena sekunden spankulerar omkring på golvet, minding his own business, för att i nästa ögonblick befinna sig i ett kolsvart rum, i full storm. Hahaha. Fågeln överlevde utan men för övrigt. åtminstone utan fysiska men.

Livet går ju vidare, sorgen och smärtan kommer dock alltid att finnas där, men livet fortsätter och jag tror att jag måste välja om jag skulle hamna i den situationen – att jag förlorade ett barn, barnbarn… Jag tror jag skulle välja att skratta igen. Men vad vet jag?

Ibland halkar jag in på en blogg som berör, griper tag och jag är tvungen att läsa från början. Det tar tid. Sitter länge, får ont i ryggen, ändrar ställning. Det går inte att sluta. Men jag måste resa på mig, gå en sväng, laga mat, dricka vatten och gå på toa.

Och man kan vara personlig och man kan vara privat i sin blogg – man kan skriva på olika sätt och det är bara jag som vet hur jag själv vill göra, hur jag själv vill lämna ut mig, hur mycket eller hur lite jag ska berätta.

Så nu berättar jag bara att jag ska gå iväg på styrelsemöte i min linedanceklubb. En annan gång kanske jag skriver något mer personligt/privat.

.

(¯ `° •. ¸ ? Anmaja ? ¸. • ° ’¯)

.

.