Goda blad och strån till mig sa Lussekatt…
Idag slog jag inga barn. Jag brukar göra det varje morgon, det första jag gör när jag kommer till mitt jobb på Barnmottagningen. Jag slog dubbelt upp igår i stället så idag tog jag det lite lugnt och kunde göra sånt på hemsidorna som låg efter. Ett jobb som aldrig tar slut, ett ständigt pågående uppdaterande. Ett roligt arbete.
Jag trivs för att det är så varierat och att jag kan lägga upp jobbet lite som passar bäst efter att jag gjort det ’nödvändiga’, det dagliga som alltid ska göras. Men ibland när jag slår barnen dubbelt så blir det mindre med just det momentet dagen efter.
Idag hann jag dessutom göra försättsbladet till 2009 års verksamhetsrapport. Jag har gjort dem i flera år nu och oftast tagit foton från aktiviteter från året som gått, aktiviteter som friskvårdsdag eller personalfest.
I år valde jag fyra helt privata bilder på vår, sommar, höst och vinter. Det blev riktigt fint, stilrent, lite avskalat. I alla fall om jag jämför med tidigare år då jag placerat bilderna lite ’hipp-som-happ’.
Inte riktigt tänkta till honom va?
I vanliga fall slår jag förstås inte barn, det är bara på jobbet, kan bli omkring femtio om dagen. Men jag slog faktiskt yngsta barnbarnet för en tid sen, men det var i Memory. Det är inte lätt att slå ett barn i Memory, men jag lyckades en gång av tre. På jobbet är det inga spel som gäller och inga lekar över huvud taget att slå barn i. Jag har ju ingen patientkontakt alls numer, det närmaste jag kommer en patient är när jag ser deras namn och nummer i datorn.
Blommor från åsa på keramiken – kanske för att jag fixade ugnen?
Jag slår dem på personnumret och kollar diktat, remisser och om de fortfarande har en pappersjournal som ska fram till läkarbesöken. Jag slår i ett särskilt Excelldokument och i Cosmic, vårt datajournalprogram, som vi haft sen hösten/vintern 2006, fast några har pappersvariant kvar – men inte så länge till. Kanske jag en vacker dag inte behöver slå barnen mer?
Anmaja