Foton från mina fönster söderut…
…väster
och norrut.
Idag är det 48 år sen min pappa dog i en bilolycka på väg till jobbet. Mamma var med i bilen och fick en hel del skador men klarade sig med livet i behåll. Syrran o jag hade jullov och var hemma själva, vi var 12 och 14 år. Det var en stor lastbil som gled mot vår bil i blixthalka vi Frescati i Stockholm. På ett ögonblick hade vår familj drabbats…
När jag förlovade mig åtta år senare* tyckte jag det var en eeevighet sen pappa dog. Och vad ska jag nu säga när det gått 40 år till? Fyrtio år!? är jag gammal på nåt sätt? Ja det är ju det där – igen. Bara på ytan, inte inuti, nej inte i huvet. Jo förresten lite där också, lite glömsk o virrig. Men inte i tanken, den lekfulla tanken, där är jag bara tjugo, trettio eller ibland fyrtio.
* Ja den där förlovningen, det var ju liksom inte tänkt att vi skulle göra det på pappas dödsdag. Vi tänkte aldrig på själva datumet, bara att det var första helgen efter nyår och när vi sen hämtade ringarna med graveringen 19700104 så kändes det ju lite kymigt… Jag tror inte att pappa blev ledsen där uppe bland molnen, men mamma tycket det var skämmigt. Men ordet skämmigt fanns inte då. Det finns väl egentligen inte nu heller?
Anmaja
Hemskt hur hela livet kan ändras på ett ögonblick!
Men angående förlovningen; det kan man ju se som en fin sak också, att ni hedrade din pappas minne genom att välja den dagen.
Jag tror din pappa ler och tycker det är fint..
Men himmel så fruktansvärt för er..för din mor när detta hände..livet kan verkligen vara grymt..huu jag ryser..
Gammal..hmmm näääe Anmaja…vi är väl bara typ tjugofem..forever..ha ha..
kram på dig från Anma..:)
Tycker det e fint att hedra sin far med förlovning.
Det kallar jag att kärlek går vidare
Innan jag hade läst de övriga så kände jag som de att ni hedrade din pappa med er förlovning. Han blev nog glad för er skull. skämmigt … nej inte alls
Kram Ingrid
Inte skämmigt. Livet måste levas vidare. Och jag gifte mig ju då! Men naturligtvis hemskt att förlora någon så snabbt och oväntat! Ha det gott!
Hulda
Hej Annmaja och Lussebullen. Ja du sådana händelser de sitter i minnet resten av livet! Men kanske var det meningen att ni skulle ha det datumet inskrivet. Man vet aldrig. Visst har vi fått många nya ord numera och visst har det där med stavning och svenska liksom luckrats upp. Meningsbyggnaden är puts väck. Du minns väl hur man fick traggla i skolan med just det och de röda bockarna man fick,,hahha,,ja du det var ett tag sedan det.
Men likväl minns man en del fröknar väldigt väl, de har lämnat ordentliga avtryck i oss.
Sen såg jag att du är med i Småland kul . Men det räcker med snö nu tycker då jag fast det vräker ner igen här just nu.Ha det så bra.
Tack för era fina snälla svar som värmer i mitt hjärta!
Anna
Det här med ålder är spännande. Själv känner jag mig som 35 sådär, ibland 17 och någongång emellanåt hela 40 😉
Än en gång påminns jag om hur viktigt det är att njuta nu av allt som finns omkring oss. Förändringar av det vi tar för självklart kan ske så snabbt – när vi minst anar det.
H
H, Inte en dag äldre än fyrtio… 😉
på ett sätt kan jag förstå din mamma, men jag kan å andra sidan – precis som flera andra – tycka det var vackert att lägga en så lycklig dag i ditt liv på din fars olycksdatum.
trots att det gått så lång tid förstår jag att du sörjer. tiden går ibland otroligt fort, ibland så långsamt att det är otäckt. och ett ögonblicks verk, för evigt sparat.
Ja ni har rätt, det var inte skämmigt när man ser det så här många år efter…
A