48 år sen


Foton från mina fönster söderut…


…väster


och norrut.

Idag är det 48 år sen min pappa dog i en bilolycka på väg till jobbet. Mamma var med i bilen och fick en hel del skador men klarade sig med livet i behåll. Syrran o jag hade jullov och var hemma själva, vi var 12 och 14 år. Det var en stor lastbil som gled mot vår bil i blixthalka vi Frescati i Stockholm. På ett ögonblick hade vår familj drabbats…

När jag förlovade mig åtta år senare* tyckte jag det var en eeevighet sen pappa dog. Och vad ska jag nu säga när det gått 40 år till? Fyrtio år!? är jag gammal på nåt sätt? Ja det är ju det där – igen. Bara på ytan, inte inuti, nej inte i huvet. Jo förresten lite där också, lite glömsk o virrig. Men inte i tanken, den lekfulla tanken, där är jag bara tjugo, trettio eller ibland fyrtio.

* Ja den där förlovningen, det var ju liksom inte tänkt att vi skulle göra det på pappas dödsdag. Vi tänkte aldrig på själva datumet, bara att det var första helgen efter nyår och när vi sen hämtade ringarna med graveringen 19700104 så kändes det ju lite kymigt… Jag tror inte att pappa blev ledsen där uppe bland molnen, men mamma tycket det var skämmigt. Men ordet skämmigt fanns inte då. Det finns väl egentligen inte nu heller?

Anmaja