Har du nån gång bantat?

Ska de va så här?
(Nu har snön töat bort sen bilden togs)

Nu ska jag kopiera in en text som jag just hittade hos Anna Hallén och den är så bra. Jag har inte frågat om jag får göra det, men jag är på väg att fråga nu och hoppas att hon inte säger att jag måste ta bort den… Fast då gör jag ju det och sen kan jag ju länka till henne så får ni gå dit och läsa. Men eftersom den är så bra vill jag ha den här, men det är alltså Anna Hallén som skrivit den och den finns här.

Svårt att gå ner i vikt?
29 december, 2009

Kommer Du ihåg första gången du bantade? Kilona bara rasade av. Jag minns att jag tog 10 kilo på 6 veckor och var överlycklig. (I alla fall ett tag) Sen för var gång jag bantade så gick det långsammare och långsammare och till slut var jag tvungen att ta till pulverdieter för att det skulle hända något.

Vad hände? Jo massor, både i min kropp och i mitt val av mat.

Jag började småbanta hela tiden. Försökte att äta lite kalorier och minimalt med fett. Valde lättmargarin eller inget alls på smörgåsen. Bytte till minimjölk och söt fruktfil med 0,1 gram fett. Valde riskakor, grovbröd, popcorn, färskpressad juice och sockerfri müsli. Så min mat blev kalorifattig kolhydratkost. Med pyttelite fett. (Vilket triggar både sug och hunger!!)

Jag åt för lite de dagar jag var duktig. Flippade ut och vräkte i mig andra dagar för att sen svälta och kompensera nästa dag.

Jag bantade år ut och år in på detta sätt. Ibland var jag hysteriskt duktig (om det nu kan kallas duktig) och ibland sket jag i allt för det fungerade ju ändå inte. Ingen metod funkade till slut på mig. Sista gången jag försökte banta var jag med i Viktväktarna i 10 månader. Och gick ner ETT kilo. Det måste ha varit ett kilo saffran, inte fett, till det priset. 10 månader gånger 4 veckor gånger 100 kronor. 4000 kronor för ett kilo fett. *suck*

Vad händer då i kroppen? Flera saker. Nummer ett skapar en fettfri kost en kropp som är mycket dålig på fettförbränning.

Fett öKAR fettförbränningen!

Sen skapar kolhydratkosten ett sug som gjorde att jag smååt (vad jag trodde var nyttiga) kalorifattiga kolhydrater som skapade nytt sug osv. Detta gjorde att jag åt mycket mer än jag trodde var dag. Min uppfattning var att jag aldrig åt… men sanningen var att jag aldrig åt riktig lagad mat på måltiderna utan smååt MELLAN måltiderna. Fast då jag bara valde saker som jag trodde var nyttiga så såg jag inget fel i det jag gjorde. Jag trodde jag var duktig och fattade inte varför jag bara blev tjockare. Lovar att förtvivlan var stor.

Kolhydratkosten skapar också en massa insulin vilket minskar fettförbränningen och ökar fettinlagringen. Insulin gör också så att kolhydraterna lätt byggs om till fett. Så mina riskakor hamnade som bilring på min mage.

Kolhydrater ökar insulinet som öKAR fettinlagringen!

Sen kommer nästa problem. Eftersom jag vissa veckor inte åt speciellt mycket trodde kroppen att jag var utsatt för svält. Kroppen börjar då spara på energi på en massa olika sätt. Så i stället för att jag förbrukade mina kanske 2000-2500 kcal så minskade kroppen ner förbrukningen så jag skulle överleva svälten. När det sen äntligen kom mat (när jag tappade kratften och åt en massa dumt) så blev kroppen överlycklig och lagrade ALLT den bara kunde.

Lågkaloridieter minskar fettförbränningen, minskar förbrukningen och sätter kroppen på LAGRA!

Ju fler gånger jag bantade desto snabbare blev min kropp på att anpassa sig och minska förbrukningen. Till slut stod jag still på ca 1000 kcal/dag. Alltså min förbrukning låg på 1000!! Ville jag gå ner var jag tvungen att gå under den nivån. Det blev ju ingen mat kvar. Detta betydde att jag gick UPP i vikt om jag åt som vanligt.

Nu satt jag i en klassisk bantarfälla. Bara pulverdiet fungerade om jag höll ut i veckor. åt jag som vanligt gick jag upp i vikt. Och suget var hopplöst starkt.

Det är här de flesta känner sig som ”hopplösa fall”. Speciellt när de får idiotiska råd som ”äter du bara mindre än du förbrukar så går du ner i vikt”. Man kan ju inte äta mindre!!

Vad ska man göra nu då?

Jo, börja äta igen. Med risk för att gå upp ett eller två kilo. Kroppen kommer först att bli överlycklig. Maaat, lagra! Men när kroppen märker att svälttiderna är över så behöver den inte lagra mer. Det kommer ju ny mat flera gånger per dag. Dessa eventuella kilon (brukar vara max 2-3 kg) försvinenr efter några veckor igen så de sätter sig inte. Jag lovar!

Det är nämligen hopplöst att gå ner om kroppen bara kräver 1000 kcal om dagen. men ganska så enkelt att tappa om kroppen förbrukar 2500 kcal per dag. Så därför ska vi välja mat som ger många kalorier men lite energi. Alltså kroppen vill använda kalorierna till annat. PROTEINER. De flesta kalorierna går åt till värme och byggnadsmaterial i kroppen. Inte till energi som kan lagras till fett.

Vi vill också äta mat som stimulerar till ökad fettförbränning och som gör krppen trygg: FETT. Fett stimulerar inte insulin alls, vilket i sin tur är kanon. (För mycket proteiner stimulerar insulinet. För VISSA, inte alla, kan det bli för mycket. Vanligt hos diabetiker typ II))

Och undvika den maten som kan bidra till fettinlagring. Mat som frisätter insulin – alltså kolhydrater. Men inte till absurdum. ät grönsaker ovan jord, ät nötter om du tål och var lite försiktig med mjölksocker.

Hur lång tid tar då denna förändring i kroppen?

Vissa kroppar blir lugna och börjar förbränna redan efter 8-10 veckor. Andra kroppar är envisa och du tvingas äta utan viktminskning i upp till ett halvår, kanske ett år. Men vikten kommer att börja krypa neråt… fast sakta. Har du ätit sönder din kropp kommer du aldrig mer att ”rasa” i vikt. Men naturligtvis kan du gå ner i vikt.

Det bästa med lågkolhydratkost är att du mår så bra under tiden. God mat, mycket mat, varierande mat, näringsrik mat, inget sug (ännu en anledning till varför så många lyckas) Du blir friskare, piggare, bättre fungerande mage och sover bättre.

Lägg om din livsstil och kolla vågen om ett år! Lovar, du blir glad.

Genvägar?

Det finns inga. Och de du tidigare provat har ju bevisligen INTE fungerat. Snarare skapat genvägana ett enormt problem och gör det sen ännu svårare att gå ner i vikt. Det är ju genvägarna som är orsaken till kroppens försvar!

Hade det funnits genvägar, hade alla använt sig av dem och alla hade haft sin drömvikt! Eller hur?

äT dig smal och frisk!

Håller du med Anna Hallén? Det gör jag och detta är dj*kligt bra skrivet, liksom mycket annat på hennes blogg.

Anmaja