Tänkte att jag skulle visa fina bilder från självaste skogen i Rälla också. Det var ju det som var den egentliga vinsten, en promenad, som jag trodde i en platt tallskog, med tillhörande picknick.
Men inte var det så platt inte, nej varför trodde jag det egentligen? Nästan hela öland har ju en ’hög kant’ i väster och det vet jag ju så väl när jag vandrat uppe bland stenarna i äleklinta och Djupvik och i lövskogen vid Hagapark. Har stått på höjderna och sett ut över Kalmarsund.
Vi sprang på några såna här godingar, inte ofta
man gör det nu för tiden. är de utrotade på grund av uppätning?
Tyvärr kan inte mina foton göra Rällaskogen nån rättvisa så jag rekommenderar dej att gå där själv en dag. Karta kan du köpa hos Yvonne för en guldpeng – så du hittar till Snäckrosbacken, Brantstigen och Persons grav. Jag tror det är lika vackert att gå där en solig höstdag, som en vinterdag (tag med pulkan då! ) som en vårdag i skir grönska eller som för oss en en sensommardag.
Vi sprang på en mur av fina runda stenar högt uppe på en kulle…
…det var en portal…
…med en grind vi inte kunde gå in genom…
…eftersom det var en grav mitt i skogen på kullen!
Här i graven ligger godsägare Emil Person som bott och levt på Rälla gård och dog 1943. Jag minns inte årtal, jag är hopplös, så jag fick googla på hans namn och vill Du läsa mer så finns det bla här. Yvonne berättade märkliga saker om honom, bla så hade han snickrat sin egen kista och provlegat den då och då så den skulle passa när dagen kom och han ville ha sin häst begravd tillsammans med sig själv. Historien förtäljer inte om så blev fallet.
Svenska kyrkan har en minneslund nedanför kullen
Men vi stannade inte utan fortsatte vår vandring till Trapporna…
Det var rääätså brant! Och jag tog kort innan vi helt var nere.
Att den sena eftermiddagen var fin och att vi hade en jättetrevlig stund tillsammans vittnar bilderna vid stranden om.
Här sitter Yvonne!
Där borta skymtar bron…
Och där går cykelbussen – och jag missade sista turen halv åtta.
Vi fick spänna cykeln på Yvonnes bil och hon
skjutsade hem mig och hela ekipaget.
Ingen som tvivlar på att vi hade trevligt – och att Rällaskogen bör bevaras? Gå gärna med på Facebook och där finns gruppen: Bevara Rällaskogen (inte säker på att du kommer in om du inte är inloggad på Facebook?) eller kika på Rällaskogens vänners blogg.
Anmaja
Så fint!! 🙂
Jättevacker skog!
Hej, nu har jag gått igenom mina inställningar och jag tror att du ska kunna lämna kommentar som det är tänkt nu. Om man tittar lite längre ner när man tryckt på Kommentera som: så hittar du Namn/webadress.
Så nu tror jag att problemet är löst.
kram
Jess, skogen var så vacker. 🙂
Vipsan, jag ska in o kolla. 😉
Anmaja
Gillar bilderna (de här också)! Delar dock inte det kulinariska intresset för de där slemmiga sakerna med eget hus. Trevliga att se på – men äta… Ja, jag har provat (punkt).
Är så faschinerad av stenmurarna och husen på Öland. De har en väldigt rogivande effekt på mig, men tänk vilket slit det måste ha varit att bygga dem.
stavningen ska vara fascinerad, om rätt ska vara rätt…
Tankemosaik, ja det är olika på tycke o smak, men sanningen att säga så är det ’det omkring’, det skira smöret och vitlöken som smakar. Sniglarna i sig påminner om stekta champinjoner. Jag är också faschinerad och fascinerad av Ölands stenar i olika formen och på olika platser. 😉
Anna
Oops, jag tror inte Emil Persson byggde sin kista själv men väl att han beställde den medan han fortfarande levde. Men som sagt var, både det och att han ville få hästen begravd innanför muren kan vara en skröna…
Det var roligt att få se de ”sista” bilderna!
Yvonne – men det låter väl bra att han snickrade den själv? 🙂 😉 Jag trodde jag googlat det, men så var det nog inte, jag litar på dej!
Anna