Vågade


Mumms… och LCHF-vänligt så det skriker om´et!

Ibland är jag jättefånig och inte vågar gå in på olika restauranger – när jag är ensam alltså. Jag kan gå fram till menyerna och läsa lite och sen är det stopp, jag törs inte gå in. Så fånigt av en tant som fyller sextio nästa gång va?

Min lördag startade med fukost och Melodikrysset på nätet. Sen var det tid för ytterligare lite datorlek innan jag tog den röde och hojade in till staden där stadsfesten nu var inne på dag tre. Soligt, varmt och jättemycket folk överallt. Musik och tjo o tjim därtill.

Jag gick till Kullzéns fik och tog en latte, med grädde och kaneltopping. Satte mig där uppe, en våning upp och såg ner på folket som väntade på ’Signe i fönstret’ med Lars Sonnesjö, som jag skrev om för ett par veckor sen.

Det kändes helt okej att gå in själv där, där har jag varit många gånger förr. För flera år sen var vi ett gäng tjejer från jobbet som gick dit var tredje lördag och vi satt alltid på samma plats i ett av de mindre rummen och gu´nåde den som hann före och snodde vårat rum. Jag saknar de där tjejerna, vi har kommit från varandra helt och hållet.

Idag valde jag dock att sätta mig i hallen, precis vid trappan och vägg i vägg med Signe och Lars. Ett litet bord vid fönstret.

Där i det vänstra fönstret satt jag, medan Signe satt och pratade om veckans händelser i det andra, tillsammans med sin vän Lasse. Ett jättretrevligt återkommande inslag i gatulivet.

Jag hade tänkt fråga om jag fick ta ett kort på dem tillsammans men han var så snabb att lägga undan Signedockan så jag kom mig inte för detta. Men så här såg det i alla fall ut bakifrån, med solen strålande framifrån.

Jag gick vidare till Larmtorget, lyssnade på musik som sjöngs där och tänkte jag skulle äta lunch på Krögers, men ja, jag visste inte om jag kunde komma mig för att göra detta själv. Träffade på en tjej från jobbet och vi stod och snackade en stund och jag sa att jag är lite fånig och inte vet om jag törs gå och äta själv. Jag tror hon förstod.


LCHF-tillåtet, förutom de rostade brödbitarna

Vi skildes åt, jag gick bort till menyn utanför och läste fast jag redan visste vad jag var sugen på. Skulle jag gå in? Skulle jag känna mig uttittad? Men va fanken, det är väl ingen som lägger märke till mig och förresten kan de tro att mitt sällskap kommer efter. Att jag går in och tar ett bord bara. Ja jag gick in och satte mig, beställde en Cesarsallad och ett glas vatten. Min jobbarkompis gick förbi en stund senare och gjorde tummen upp. Jag kände mig jättenöjd och tänkte att det här var ju inget att vara skraj för.

Lördagen avslutade jag med att cykla ner till stadsparken vid halv tiotiden och lyssna på Salem Al Fakir, en kille jag just upptäckt. Har inte lagt märke till honom tidigare men såg honom i teve när kronprinsessan Viktoria firade sin födelsedag i Borgholm för några veckor sen.

Anmaja

4 comments
  1. Jag tycker också tt det är jobbigt på egen hand.. Bra gjort av dig!!! 🙂
    Fina bilder av dagen,
    Kram

  2. Tack Vitlöken! 🙂
    Anmaja

  3. Vilken underbar dag!
    Väst delar samma erfarenheter med ensam+restaurang.
    H

  4. Tankemosaik – Så skönt att veta att jag inte är ensam, men det börjar bli bättre! 🙂
    Anna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.