Anmaja

Är det nån som är överviktig här? Nej, trodde inte det heller.

Som fettskrämd har jag jojobantat från och till sen jag var 35, är 60 nästa år. Oftast var det enligt WW med lättprodukter för hela slanten.  Gick ner ca 11 kg och upp femton, ner 11 och upp femton osv.
.

Hösten 2007 hittade jag läkaren Annika Dahlqvists blogg och läste den och följde även de länkar hon hade på sidan. Insåg att detta var min grej, ja inte bara min, alla med övervikt borde läsa och lära sig äta rätt.
.

"Bokade" in den 17 januari 2008 i agendan för att börja med LCHF. En bra dag, efter alla helger och tjugondagknut och vardag igen. På kvällen, min första dag, hörde jag på tevenyheterna att Socialstyrelsen ‘godkände’ Annikas LCHF-metod för överviktiga diabetespatienter! Förstå att jag fick gåshud - samma dag som jag redan innan jul bestämt att jag skulle börja ett nytt och bättre liv! Detta var rätt för mig.
.

Jag började med ägg o bacon till frukost och hallon o turkisk yoghurt på jobbet och lunch/middag på eftermiddagen. Plockade från början inte bort potatisen men minskade ner på den och slopade förstås alla lättprodukter, bröd, ris o pasta. Det var inget som var svårt. I och med att sötsuget helt försvann kändes allt så enkelt, då det var just det söta som varit mitt största problem. Och fetträdslan förstås.
.

De första veckorna var det beteendet jag saknade. Jag tänkte när jag gick från jobbet, jag ska köpa nåt gott till helgen, till kvällen, till teven, till datorn och så kunde jag sakna nåt att mula in när jag satt vid teven, vid datorn, till helgen och kvällen. Men egentligen var jag varken hungrig eller sugen på något, det var bara (o)vanan att alltid ha nåt att peta i mig som pockade på – och jag kunde lätt stå emot.
.

De första nio månaderna, till september, gick jag ner 14 kg, allt enligt planen att gå ner sakta. Sen har jag stått stilla. Jag var ju rätt strikt i början, men nu slarvar jag med bröd. Sötsuget är i alla fall borta, finns inget alls, från dag ett. Sååå skönt!
.

Är glad för alla nya recept på ’tillåtet’ bröd jag kan få. Har ett nötbrödsrecept och hittade nyss Oopsi-brödet som jag måste testa. Men jag vill gärna ha fler recept på LCHF-bröd och tar tacksamt emot recept i kommentarer. För att komma till kommentarer är det bara att klicka på länken om det här under. Ja det vet ni ju redan.
.

Anmaja

Visst ser det gott ut? Ett nytt bröd jag hittade här  idag och ska testa så fort jag hinner. Redan i morgon förmodligen.

Tillägg: Snart kommer min "vikthistoria".

Anmaja

Har jag redan rekommenderat denna film, en intervju med Sten Sture Skaldeman? Gav Du dej tid att lyssna på honom? Om inte - se den, lyssna och fundera på hur just Du äter.

Uppdaterat: Förresten, jag har lagat in några nya länkar i min samling här till vänster. Har varit på surfrunda i bloggvärlden och hittat några nya som jag kommer att återkomma till.

Anmaja

Tulpaner av olika sorter i Sinnenas park

Idag ska vi dansa på Laboratorieholmen. "Picknickdans" har vi kallat det och vädret är med oss så vi hoppas att många kommer. Fast vi har sagt att det kanske bara kommer några stycken. Men det blir som det blir, vi dansar lite, umgås lite, har en frågegrej och så har ju var och en sin egen picknick med. Det blir nog trevligt. 

Anmaja

"Vill du veta tre grejer om mig?"

Kopierade detta från en annan blogg och har sett det på flera så nu vet jag inte var jag tog det.

Tre saker som alltid finns…

…i kylskåpet: Grädde, ost och smör
…i frysen: Lax, frysta hallon och broccoli 
…i skafferiet: Kaffe och inte så mycket mer. Nyttjar inga "skafferigrejer"
…i handväskan: Kamera, mobil och planeringskalender
…i sminkväskan: Mascara, penna och plåster
…i badrumsskåpet: Deostick, allergimedicin och värkpiller
…i förrådet: Cykel, cykelkärra, julsaker, tält, campinggrejer, ooops…
…i tankarna: Det här ska jag blogga om, det här ska jag blogga om och detta också.
…i jackfickan: Nyckelknippa, pappersnäsdukar och läppstift
…i kryddskåpet: Svartpeppar, olivolja och salt
…i barskåpet: Har inget, men i hemmet finns oftast ett par flaskor rött och en vit
…på köksbänken: Vattenkokare, vattenbubbelmaskin och alldeles för mycket grejer

Anmaja

Bremerlyckans inre port mot gården…

…och inifrån och ut.

Det finns ett kvarter här i stan som heter Bremerlyckan och jag har alltid tyckt att det klingar så vackert. Kanske för att min bästa väninna sen mer än 18 år har bott där nästan hela sitt vuxna liv. Jag har också bott där, men bara i sex månader för snart sju år sen.

Min väninna flyttade dit som ung och bodde med dåvarande sällskap, flyttade till annan stad för utbildning, kom tillbaka och fick en tvåa och flyttade senare ner på marken med egen utgång - till den  helt underbara gården mitt i stan. Nu bor hon med sin familj i en stor våning under takåsarna, i samma hus. 

Tänk er att bo i samma hus och bara flytta runt eftersom behoven ändras. Så smidigt och enkelt, när huset och miljön ändå är den rätta. Det är ju så kostsamt och jobbigt att flytta och nu behövde hon bara ta trappor och hiss emellan. 

Bilderna jag tog, här över, innan grönskan stod i full blom är ju inte perfekta, det är svårt att ta kort i strålande sol mot mörkaste skugga. Men för mig ser det bra ut, jag vet ju hur vackert röd den inre porten är och hur underbart träden just nu blommar där innanför.

Ja jag bodde ju också där, i nummer 13 ett kort tag, det var ett litet misstag kan man säga. Men jag hade turen att få den andra stora våningen längst upp och såg över alla stadens tak och till och med bort till sundet och en skymt av Öland. Det var mitt trettonde boende. Jag lämnade en jättefin gammal lägenhet för att bo ‘på lyckan’, men jag hittade ett lika bra boende sen - och här bor jag fortfarnade och ska nog så göra till det blir Wollinska stiftelsens tur att inhysa mig.

Summa sumarum, tretton är mitt olyckstal. 

Anmaja

Klicka på bilden för att läsa om skaparen

Kolla vad jag hittade på en surfrunda! Visst är det fint och vilket pill va? Inget för mig idag, kanske för trettio år sen. Nu skulle jag inte ha tålamod tror jag.

Anmaja

Riktigt nääära innan utslagningen

Oj vad jag har väntat på att se om den kunde blomma, den lilla växten som bara blev hårigare och hårigare. För flera år sen tog jag tre skott från tre olika kaktusar och satte i samma kruka. Jag kan inte skilja på novemberkaktus, julkaktus och påskkaktus och vad de nu kan heta, men en var rosablommande, en vitblommande och den tredje såg bara lite hårig ut.

Här syns håren tydligt…

Den rosa har blommat i massor, med mängder av blommor många gånger per år och tagit över krukan nästan helt. Den vita har blommat nästan lika ofta men bara med en eller ett par, tre stycken blommor. Den håriga har jag väntat och väntat på.

…och ännu tydligare.

Tidigare i våras såg jag de små knopparna komma och det tog riktigt lång tid innan de slog ut i blom - verkligen som i dikten att knopparna tvekar för att de gör ont när de brister. 

 Till slut stod den där - ståtlig i full blom!

Anmaja

Någon har undrat hur jag gör…

Först ringlar jag upp, ca två tredjedelar av kroppen
och sen skär jag ut hål där armarna ska byggas ut.

Sen ringlar jag runt hålen och ‘drar’ ut lera innifrån, så att det sitter riktigt ordentligt. Bilden jag satte in i går här under, och frågade vad det var, är en närbild från ‘inanmätet’ på på en stake.

Jag stagar alltså upp med extra lera mellan hålen, så att det finns att ta av när jag drar ut leran. Allt för att inte armarna sen ska trilla av, men att det ändå ska se ut som om de bara är tryckta mot kroppen. 

Här syns rätt tydligt att ringlorna på insidan är utdragna och tillslätade.

När jag kommit så här långt brukar jag fortsätta med kroppen och armarna i samma takt och sen blir det manchetter och ljushållare sist.

Så här kan det se ut när den är klar för första bränningen

Anmaja

Vad föreställer detta?

Anmaja