Anmaja

Ny leksak, måste jag leka med den? Okej den luktar gott i alla fall!

Tredje gången gillt med bloggen nu, så det blir bara en hälsning till barnbarns-Lisa som har namnsdag idag. Ringde henne och hon blev glad, men fattade vissst inte vad det var fråga om. De hade inte firat henne, det gör de visst aldrig med namnsdagar. Det skulle bli ett himla massa firande, sex personer med tre namn var. *L*

Jag har två gånger klickat på en länk som öppnas just på denna sida som jag bloggar och texten har försvunnit. *sur som ättika* Att jag inte lär mig va?

Kan ju skriva också att jag vaknade och steg upp redan halv sju och satte mig att se en film. Trodde den bara var 1,5 tim men den var TRE tim lång så jag satt nästan till Melodikrysset började och efter det cyklade jag till LOPPIS på Annes gård. Handlade några konsoler till en garderob i hallen, några grejer till barnbarnen för 35 kr! Fyndade alltså!

Så har jag varit runt och tittat vidare på kattlådor till min jättestora katt. Helst skulle jag ju vilja att han kunde göra allt i pelletslådan, men han kissar bara i den och gör både ock i den andra med klumpande sand och lock över. Men den är så liten för honom så jag skulle få cellskräck av att gå in där om jag var en så stor och vacker katt som Lussenusse är.

Anmaja

Någon sitter redan på bänken…

Att förlora sitt barn genom olycka eller självmord måste vara det mest hemska man kan råka ut för. Jag har några bloggar jag kikar på ibland där personer har misst sina barn på ena eller andra sättet och jag lider med dem. Och hur mycket hjälp är det? Jag har även några arbetskamrater som misst sina barn under mina snart trettio år på barnkliniken. Ett par på senare tid. Två små flickor som råkade ut för Tsunamin och nu i somras en kille som tog livet av sig.

Jag väntar på en föreläsning på jobbet om suicid, men den har blivit uppskjuten ett par gånger och jag hoppas den blir av. Jag tror det är viktigt att man pratar om det, även om det är svårt. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig. Alla är vi ju olika, reagerar på olika sätt och några ord i en dikt av Bodil Malmsten har fastnat i mitt minne; "Jag kan inte dela din sorg, den är odelbar, hel." Men jag kan finnas till, jag kan höra av mig. Inte vända mig bort eller gå en omväg.

Anmaja   

♥.¸¸.•´¯`» ღ «´¯`•.¸¸.♥~ღ~♥.¸¸.•´¯`» ღ «´¯`•.¸¸.♥

Såld röd keramikskål och Guldkyckling

Det finns människor som tar så mycket energi av andra att det inte är bra, inte sunt, inte hälsosamt. Till viss gräns kan man stå ut, men ibland säger det stopp och hur backar man? Hur drar man sig ur en sk vänskap där den ena bara tar och aldrig ger? När man känner att den andre inte är lyhörd och man bara krymper. Känns som om man inte är längre, ingenting.

Hur länge orkar man bara lyssna? Att verka förstående? När mäktar man inte längre hålla kontakt?

Vill verkligen betona att det i min omgivning, i min vänkrets IRL eller på nätet, inte finns någon som tar min energi så totalt som jag skriver om, men under livets gång har jag stött på några och även hört andra som gjort det. Jag tror inte att man bör engagera sig för mycket, men kanske hålla viss kontakt. Eller är det bäst att bryta helt? Jag är osäker på vilket.

Detta läste jag om för en tid sen och det väckte mina tankar.

Anmaja

Jag är varm om fötterna, jag sitter med mina nya fula fodrade foppaskor. Inköpta på NETTO för 69 kr häromdagen. Förra sommaren köpte jag på Kalmar marknad ett par vita med små sommarblommor på och dem visade jag också i bloggen här. De har jag på jobbet. Dessa är riktigt fula, ja det finns väl knappast några som är snygga? Att något så fult kan vara så skönt?

TACK för alla kommentarer som ramlade in idag!

Anmaja

Ovanför Valnötsträdet är himmlen alltid blå!

Ja så där brukar jag inte uttrycka mig, men jag tänker på en blogg jag av en slump ramlade över när jag kollade runt i förra månaden. Det började med att jag skrev en "förklaring" här i kanten i juli, en text som jag skrev med glimten i ögat utan några som helst baktankar eller att jag syftade på nån speciell. Ni som känner mig det minsta, vet att det är så och jag tänkte mest med mina rader rent allmännt på er som aldrig ger er till känna, inte skriver kommentarer, bara går in och läser dag efter dag. Er jag inte känner, ni är ändå ett 50-tal per dygn och jag vet ju som sagt bara till ett fåtal. (Det ÄR tillåtet att komma hit utan att skriva! *L*)

När jag hamnda på den där andra bloggen, en för övrigt trist blogg som inte uppdateras, så läste jag vad hon skrivit. Förstod inte direkt att det var om mig hon skrev om men det gick in efter en stund och jag häpnade över hur man kan uttrycka sig på det sättet. Jag blev kallad för "tanten med stort T" och "kärring" bland annat. Och hon kallar sin blogg för "hottare än kärringblarr". Ja egentligen kan jag bara skratta åt henne. Vem har gjort bort sig?

Anmaja

Långt ute på Stensö

Kunde inte enas med mig om rubriken idag så det blev två…

Jag har ingen morgontidning längre. Tycker det är för dyrt när jag bara ögnar igenom den och bara läser födda och dödda. Kan förstås sakna kultursidor och jag missar en del evenemang, men då sparar jag ju de pengarna som de eventuella evenemangen skulle kosta så det går ingen nöd på mig. *L* Jo lite ekonomisk nöd lider jag…

På morgonen till frukost vill jag ändå läsa nåt och lyssna lite på radio som jag inte gör så ofta annars. Så jag läser reklamen, Laura som jag prenumererar på, Vår bostad eller vad den heter som kommer för att jag är med i Hyresgästföreningen, Kommunals facktidning och ibland köper jag PC för alla som också får hållas på köksbordet några dagar till den är läst.

Jag retar mig på reklamen som är så stooor att den knappt får plats på frukostbordet. Jag tänker på ICA, City-GROSS och andra liknande kedjor som skickar ut reklam varje vecka. Ofta har de ett mindre blad i vecket på sitt stooora reklamblad, så jag har tänkt att de har ju möjligheten att kunna trycka i det mindre formatet - så varför i jösse namn kan de inte bara ha det? Tidningarna har ju gått ner till tabloidformat, nu tycker jag det är daga att även reklamen gör det!

Anmaja

Vill bara säga att mitt bredband, Glocalnet, ligger nere i hela Kalmar och delar av södra Sverige. Skriver på annan dator bara för att meddela att det inte går att nå mig via e-post eller här…

*sur som sjutton!*

Anmaja

Jag har fått ett ‘anonymt’ inlägg i min Gästbok, nån på jobbet…

Jag hade en ambition, vilket konstigt ord när man sagt det några gånger, att blogga varje dag, men igår krånglade mitt bredband. Jag kom inte till vissa sidor och så tänkte jag att datoren får vila över natten. Glömde testa att stänga av och sen på modemet igen - ett sånt där universaltips för de flesta tekniska produkter.

Jag satt och sydde små dynor till babyvågarna på jobbet igår. Orkar ju inte sitta hela tiden, men det är ju så kul så jag glömmer gärna bort mig och får surt efter. Tyg och fyllning köpte jag förra veckan på IKEA och jag hoppas att avdelningen gillar det. Bara ett vanligt randigt tyg och till fyllningen funderade jag på vad jag skulle ta när jag snubblade över IKEA:s billiga täcken. 30 kr styck! Jag klippte dem i lagom bitar och lade dubbla.  Nu ska jag bara skriva på alla delar med svart tuschpenna var de hör hemma, för att ev minska risken att de kommer på avvägar.

I morse kom jag inte in på Internet över huvudtaget och jag blir sååå suuur. Jag vill inte att sånt häringa krånglar juuu! Jag letade upp numret på supporten, ringde och fick tala med en kille omgående utan väntan och på tre min var problemet löst. Han bad mig stänga av och sen på modemet… 

Anmaja

Jag har tänkt att jag ska väga katten igen. Han hade ju gått upp ett helt kilo på ett år och jag trodde att han stannat på 6,3 kg. Men när jag i våras, efter mycket hej å hå, fick honom på vågen så vägde han sjuuu och tre! Det är lite bökigt att få honom stilla så länge att jag hinner läsa av vågen, jag har ju en sån där gammal "skolsköterskevåg", med ståplatta och en vippvåg i midjehöjd.

Men jag kom på hur jag skulle göra! Ofta när jag duschar så ligger han på toalettlocket och väntar till jag är klar. Men ibland så sitter han på vågen och väntar. På vippgrejset där upp har jag oft lite kläder liggandes och handdukar och en massa annat - om jag ska vara ärlig. Sånt som inte borde vara där alltså. Så jag började med att plocka bort allt det där och så ställde jag in vågen på 7,3 kg. Sen var det bara att hoppas att just denna gång skulle han sätta sig.

Jag beväpnade mig med tålamod och tänkte att det kan ta flera dagar, nu när han dessutom säkert kände på sig att nåt var i görningen. Men vilken tur jag hade! Redan första försöket satte hans sig på vågplattan och jag kunde läsa av. Jag behövde inte ens röra vågen - han hade inte gått upp ett hekto ens sen förra vägningen! Han håller stilen och hans matte också. *L*

Anmaja

En död gräshoppa på mitt bord…

Ibland kommer jag inte ihåg vad jag redan bloggat om. Kanske har det med lite dåligt minne att göra eller så är det åldern om börjat ta ut sin rätt? Nåväl jag tänker citera ett mejl, jag har inte bett om lov och tänker inte göra det heller. Personen i fråga kommer förmodligen att känna igen sig, men jag säger inget mer så har jag inget sagt. *L*

Anmaja