Någon sitter redan på bänken…
Att förlora sitt barn genom olycka eller självmord måste vara det mest hemska man kan råka ut för. Jag har några bloggar jag kikar på ibland där personer har misst sina barn på ena eller andra sättet och jag lider med dem. Och hur mycket hjälp är det? Jag har även några arbetskamrater som misst sina barn under mina snart trettio år på barnkliniken. Ett par på senare tid. Två små flickor som råkade ut för Tsunamin och nu i somras en kille som tog livet av sig.
Jag väntar på en föreläsning på jobbet om suicid, men den har blivit uppskjuten ett par gånger och jag hoppas den blir av. Jag tror det är viktigt att man pratar om det, även om det är svårt. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig. Alla är vi ju olika, reagerar på olika sätt och några ord i en dikt av Bodil Malmsten har fastnat i mitt minne; ”Jag kan inte dela din sorg, den är odelbar, hel.”Men jag kan finnas till, jag kan höra av mig. Inte vända mig bort eller gå en omväg.
Anmaja
?.¸¸.•´¯`» ღ «´¯`•.¸¸.?~ღ~?.¸¸.•´¯`» ღ «´¯`•.¸¸.?
