Att förlora sitt barn


Någon sitter redan på bänken…

Att förlora sitt barn genom olycka eller självmord måste vara det mest hemska man kan råka ut för. Jag har några bloggar jag kikar på ibland där personer har misst sina barn på ena eller andra sättet och jag lider med dem. Och hur mycket hjälp är det? Jag har även några arbetskamrater som misst sina barn under mina snart trettio år på barnkliniken. Ett par på senare tid. Två små flickor som råkade ut för Tsunamin och nu i somras en kille som tog livet av sig.

Jag väntar på en föreläsning på jobbet om suicid, men den har blivit uppskjuten ett par gånger och jag hoppas den blir av. Jag tror det är viktigt att man pratar om det, även om det är svårt. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig. Alla är vi ju olika, reagerar på olika sätt och några ord i en dikt av Bodil Malmsten har fastnat i mitt minne; ”Jag kan inte dela din sorg, den är odelbar, hel.”Men jag kan finnas till, jag kan höra av mig. Inte vända mig bort eller gå en omväg.

Anmaja

?.¸¸.•´¯`» ღ «´¯`•.¸¸.?~ღ~?.¸¸.•´¯`» ღ «´¯`•.¸¸.?

Energitjuvar


Såld röd keramikskål och Guldkyckling

Det finns människor som tar så mycket energi av andra att det inte är bra, inte sunt, inte hälsosamt. Till viss gräns kan man stå ut, men ibland säger det stopp och hur backar man? Hur drar man sig ur en sk vänskap där den ena bara tar och aldrig ger? När man känner att den andre inte är lyhörd och man bara krymper. Känns som om man inte är längre, ingenting.

Hur länge orkar man bara lyssna? Att verka förstående? När mäktar man inte längre hålla kontakt?

Vill verkligen betona att det i min omgivning, i min vänkrets IRL eller på nätet, inte finns någon som tar min energi så totalt som jag skriver om, men under livets gång har jag stött på några och även hört andra som gjort det. Jag tror inte att man bör engagera sig för mycket, men kanske hålla viss kontakt. Eller är det bäst att bryta helt? Jag är osäker på vilket.

Detta läste jag om för en tid sen och det väckte mina tankar.

Anmaja