Anmaja

Stensöstenar *L*

Idag när jag var på gården med Lussebullen kände jag mig så smal, byxorna verkade närapå att trilla av. Jag kände mig så dj*kla nöjd och glad, kanske delvis glädjen kom sig av piller mot smärta som jag knaprat de senaste dagarna. Att jag var lite hög. *skojar nog lite* Men nej, det var ingen tvekan, byxorna hängde nästan på höften. Jodå jag har ju gått ner och det är ju inte konstigt om inte kläderna hänger med då. De krymper ju bara när man går upp i vikt, inte när man tappar kilon.

Vi gick i sakta mak och Lusse försökte göra allt för att skrämma bort Mollekatten som bor nästgårds, han ska inte komma in på vårat revir. Nej och inte sitta i vårat "uterum" och håra ner på stolsdynorna när inte ens vi själva gör sånt. Ofog - schaaazzz - säger vi då till honom och hoppas han blir förskräckt för all framtid. Djuvänner va?

Jag satte mig en stund i min stora, fula, gröna, sköna, stol - den jag tänkt måla om - och när jag reste mig kände jag i midjan att byxorna verkligen satt så löst att de hängde och pöste runt ändan och låren. Ja himla kul! Kul ja, för jag hade bara glömt att knäppa knappen när jag klädde på mig… 

Anmaja

This entry was posted on onsdag, juli 30th, 2008 at 18:14 and is filed under Blandad kompott. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.