Prata för sig själv


Lussekatt tittar ut på regnet som föll igår förmiddag.

Att prata för sig själv har jag tyckt varit fruktansvärt pinsamt sen jag var barn. Jag hade kompisar som gjorde det och jag tyckte verkligen att de var pinsamma och hoppades att jag själv alldrig skull falla in i något sånt. åren har ju gått och jag har tyckt detsamma livet igenom. Därför hade jag svårt att prata med Lussekatt när han kom till mig för tre år sen.

Jag kan inte minnas att jag sa så mycket till honom, mer än kanske enstaka ord eller max tre-ords-meningar. Minns att jag ropat, lockat på honom och sagt ”Nej”när det behövts och även ”Duktig kisse”om han rivit klorna på rätt ställe, men ignorerat eller avlett om han rivit på möbler och förbjudna ställen.

När vi varit ute har jag om möjligt sagt mindre än inne. Det tog nog ett år innan jag tyckte det var rätt okej att prata lite mer med honom ute och då tänkte jag att nu har jag också blivit en sån – en tant som pratar så där fånigt till sitt djur.

Nu har det gått så långt att jag berättar och förklarar saker för mitt husdjur och han lyssnar förstående. Jag drar mig heller inte för att prata med honom utomhus, med risk för att bli hörd av nån som går förbi.

Nu har jag en fundering på om jag har börjat för sent att kommunicera med min katt? Hade han varit klokare och mer förstående om jag lärt honom en del ord redan från början, när han bara var elva veckor ung? Har jag missat nåt? Snarare, har han missat nåt på grund av min okunskap?

Anmaja

4 comments
  1. Jag kan till och med säga några ord till blommorna i fönstret om de ser ledsna ut. Vad kan det tyda på?? Ålder eller visdom?

  2. Bella – Oj det måste bero på visdom – själv är jag ännu inte så vis. Kan i alla fall inte minnas att jag pratat med mina blommor. Möjligtvis svurit i mitt stilla sinne över en kruka som ramlat i golvet. Men då har det i tre fall av tre varit katten som drgit ner den. 🙁
    Anmaja

  3. Jag brukar faktiskt sjunga för våra katter. Barnvisor mest. Typ såna som jag sjöng när jag var liten och som poppar upp i minnet, t.ex. ”Det var en kyckling som hette Gullefjun”. Det verkar som de gillar att bli sjungna för men det kanske bara är önsketänkande från min sida…?! 😀
    Får väl tillägga att jag pratar med dem också, ja för det mesta så de behöver inte plågas ständigt av mina serenader.

  4. Dorinda – Det har jag nog inte testat, att sjunga för Lussebullen. Ska göra det sen när han inte sitter på balkongen, vill inte att grannarna hör också. 😉

    Anmaja

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.