Anmaja

Lussekatt tittar ut på regnet som föll igår förmiddag.

Att prata för sig själv har jag tyckt varit fruktansvärt pinsamt sen jag var barn. Jag hade kompisar som gjorde det och jag tyckte verkligen att de var pinsamma och hoppades att jag själv alldrig skull falla in i något sånt. Åren har ju gått och jag har tyckt detsamma livet igenom. Därför hade jag svårt att prata med Lussekatt när han kom till mig för tre år sen.

Jag kan inte minnas att jag sa så mycket till honom, mer än kanske enstaka ord eller max tre-ords-meningar. Minns att jag ropat, lockat på honom och sagt "Nej" när det behövts och även "Duktig kisse" om han rivit klorna på rätt ställe, men ignorerat eller avlett om han rivit på möbler och förbjudna ställen.

När vi varit ute har jag om möjligt sagt mindre än inne. Det tog nog ett år innan jag tyckte det var rätt okej att prata lite mer med honom ute och då tänkte jag att nu har jag också blivit en sån - en tant som pratar så där fånigt till sitt djur.

Nu har det gått så långt att jag berättar och förklarar saker för mitt husdjur och han lyssnar förstående. Jag drar mig heller inte för att prata med honom utomhus, med risk för att bli hörd av nån som går förbi.

Nu har jag en fundering på om jag har börjat för sent att kommunicera med min katt? Hade han varit klokare och mer förstående om jag lärt honom en del ord redan från början, när han bara var elva veckor ung? Har jag missat nåt? Snarare, har han missat nåt på grund av min okunskap?

Anmaja