När korgen var ny och katten inte ens ett år
Har varit runt en sväng på cykeln idag, det blev knappt tre mil och jag känner en sån frihet och glädje där jag trampar fram. En sån fiffig tingest. Hade inte cykeln varit uppfunnen så hade jag själv gjort det för länge sen!
Igår var det också en sån där sällsynt underbar dag. Varför sällsynt förresten? Jag tycker oftast att dagarna är just underbara, åtminstone har jag just nu för stunden glömt allt annat. Så bra, antar jag.
Jag tränade Lussebullen att gå in i sin transportbur/korg en stund innan vi skulle fara ner till Brobytorp igår. Han gick in, letade efter godis och jag stängde luckan för att han verkligen skulle få känna på läget lite. Efter nån minut tyckte han att han hade fått nog och tog sig helt enkelt ut! Jag är medveten om att springan är bred och att en katt, så även min sju-komma-tre-kilo-klump till gullepäls, kan göra sig otroligt smal och åla sig ur den smalaste lilla håla. Sen var det svårare att få in honom igen, så jag började plocka in grejer som skulle med i den blåa bilen jag fått låna.
Ah, tänkte jag, han får gå fritt i bilen då och så testar jag om han kommer att yla då också, som han brukat görar under de få bilfärder han fått genomlida i sitt treåriga liv. Jodå, jag hann knappt starta och köra igång AC:n förrän han satte igång sina serenader. Hujeda mig så han låter! Han travade omkring, men lade sig ibland och var tyst, så när som på flåsandet som en trött och törstig hund. Stackars katt.
Vi kom lyckligt och väl fram och blev hjärtligt mottagna, särskilt Vilgot hade hoppats att Lusssekatt skulle vara med. Dagen flöt i lugnets tecken och det är bara så skönt där i torpet tillsammans med mina vänner. De bjöd på fika och senare middag.
Innan middagen kom det en gråspräcklig katt och hälsade på. Den såg lite skabbig ut och hade nog en gammal skada på halsen, men den och Lussis hälsade på varann, nos mot nos. De började även att leka, men plötsligt så fick de (bägge två?) spelet och började morra, fräsa och klösa varann. Jag drog undan mitt kattkräk och Vilgot gick med den andra katten runt huset. Plötsligt kom han springande och grät! Vilgot alltså, han sa att han blivit både biten och riven…
Det kändes väldigt traumatiskt och Anne ringde sjukvårdsupplysningen. De kunde dock lugna oss med att barn har stelkramsvaccination och det borde inte hända nåt. Till skillnad mot mig som blev biten av husdjuret i vintras och fick en rejäl infektion och feber… Lussekatt var också tagen efter detta, som hände igår, så han låg återstoden av tiden i en fotölj inomhus.
När vi skulle åka hem hade jag gett mig katten på att katten skulle vara i transportburen och beväpnade mig med stort tålamod och lyfte honom för att putta in honom. Jag kan ärligt säga att det inte vållade några som helst problem! Han kröp in, förmodligen kände han efter denna händelserika dag att i buren var det tryggt? Som en säkerhetsåtgärd satte jag ett gummispännband för luckan.
Han småjamade bara och satt och tittade på mig. Tills vi kom ut på E22:an och jag axade upp och ljudet i bilen tilltog. Han fick totalspel! Armarna blev dubbelt så långa och huvudet hälften så smalt, nästan så han tog sig ut genom spjälorna. Jag kunde omöjligt stanna så jag bara slängde över min munkjacka. Som om det var natt för fåglar i bur. Han lugnade sig direkt, fortsatte att bara småjama och sen kom vi hem lyckligt och väl!
Summan av kardemumman är att efter denna händelserika dag, för en liten gosig kissemisse, så har han idag minst sagt tagit det lugnt.
Anmaja