Några av Maritas glada vackra tavlor på en lång rad
Det låter så pretentiöst med att ha utställning… Eller? Som om det är nåt för andra, gäller inte lilla mig. Jag kan väl inte ställa ut nåt som intresserar andra? Kan jag? Gör jag bra grejer? Grejer som andra vill se? Kanske till och med vill punga ut en slant för och vilja ha hemma i sitt hem?
Ja, tydligen är det så. Folk har ju stannat, pratat, viskat, kommenterat mina svulstiga stakar med både en, tre och fem armar, mina flätade fat och mina krukor. Jag har dessutom sålt en del och det är ju extrabonus förstås. Denna gång känns det som jag går med lite plus efter hyres- och annons- och bensinkostnader är avräknade. Plus – till senaste lerinköpet med andra ord. *L* Alltså inte minus i alla fall.
Vi har turats om att vakta på utställningen. Idag var Marita och jag där, liksom vi var även förra onsdagen. Jag har varit med Monica en gång och ensam en gång. Tiden går otroligt fort, de fyra timmar vi har öppet om dagarna. När vi kommer dit så öppnar vi de stora portarna till magasinet och tänder upp spottarna* och kollar att inga tavlor ramlat i golvet – jo det har faktiskt hänt, men ingen fara, inget har gått sönder. *Skriver spottar för jag tror mig inte kunna stava till spotlight. *L*
Ja sen är det bara att slå sig till ro och invänta tillströmning av folket! Det har tagit max tio min innan förste man släpat sig upp för trappan till lokalen, en för övrigt trevlig utställningslokal, stor och ljus. Besöksantalet har skiftat mellan bara ett par stycken och uppåt 40 på ett ”pass”. Vi för noggrann statistik på detta. Jess. En del smyger tysta runt och stannar kort eller länge, säger inget, kommenterar inget. Andra dundrar in och pratar, frågar, snackar oavbrutet. Men de flesta är väl som folk är mest, tittar, kollar, pratar eventuellt något med oss.
Jag vill aldrig tränga mig på, men försöker att heja och säga välkommen till alla och även sätta ett kompendium (heter det så eller är även detta för pretantiöst?) i handen så att de kan läsa vad föremålen heter – och vad de kostar förstås. Vi har var och en gjort egna listor med namn, nummer och pris och sen satt ihop alla sex bladen till… ja, ett kompendium då.
Det är alltid kul när det kommer bekanta och det har det gjort lite till var och en av oss, men också många för oss helt okända. Folk som bara gått förbi och sett vår skylt i porten eller folk som brukar besöka Hamnmagasinets alla utställningar eller folk som har läst om oss i tidningarna.
Det börjar visst att bli lite tjatigt om oss, då vi först var i Kalmarposten den 12 juni – en presentation inför utställningenden, går att läsa direkt på webben under ”Det sägs att…”på sidan 29. Sen i både östran och Barometern – finns ej på webben. Sen kommer eventuellt jag i Kalmarposten i morgon… Ja det blir som en följetong. Hej hopp!
Anmaja
