En riktig fegis

Lussekatt började jama redan vid halv elva och gick till dörren och visade att nu ville han minsann gå ut. Jag hade knappt hämtat mig efter morgonbestyren, ryggen värkte som om knivar körde runt där bak och solen hade inte börjat värma än. Jag hade verkligen ingen lust att gå ut och förklarade att efter tolv kan vi kolla hur läget är. Det fick jag säga till honom flera gånger, när han kom till mig, la en tass i mitt knä och såg bedjande ut. Verkade som om han inte alls fattade vad jag sa!

Nåväl klockan blev tolv och jag kände att jag nog måste masa mig ut med honom och jag klädde på mig, tog mp3:n, satte på kopplet och vi gick ut. Var vi ute 15 minuter? Ja inte var det då längre. Jag brukar låta honom bestämma vart vi går och först blir det nästan alltid en sväng in på gården bakom huset och så lufsar han runt och nosar om Molle, den vita katten, någon annan katt eller småhararna varit här och lämnat spår efter sig.

Idag fanns inget intressant så det blev snabbt ut framför huset och ner vid garagenedfarten och då hörde vi ett märkligt ljud. Ja, jag tyckte inte det var så märkligt, för jag hörde att det var en boll som studsade i marken upprepade gånger och ljudet kom närmare och närmare. Lussebullen stannad, lystrade, kröp ihop och var beredd på anfall. När det kom en kille runt husknuten, kröp han ihop ännu mer i trappan och kikade bara lite och när killen med den studsande bollen var förbi, tog Lusse trappan i ett par skutt, rundande husknuten och var vid ytterdörren på två röda sekunder.

I detta läge är det ingen idé att få honom att vara ute längre för han har uppenbart blivit rädd, så jag brukar vara tacksam när han vill in när jag har sån värk dessutom. En annan dag kan det vara en gubbe som kommer på trottoaren och som låter konstigt, harklar eller nyser eller liknande. Nästa dag kan han bli jätterädd för en tant, som han fått span på lååångt bort, som går med rullator!

Anmaja