Livet

Det känns inte rättvist ibland, livet. Man ska inte behöva dö vid 60… Min gode vän K somnade in i lördags, två timmar innan vigseln mellan hans egen son och dennes flickvän. Hur kan livet vara så grymt?

Jag har beställt tågbiljetter för att åka på begravningen om en vecka, på onsdagen. Det var inga såna resor jag planerat för min första semestervecka. Det kommer att bli en mycket, mycket sorglig begravning, men jag hoppas och tror (och vet) att det blir ljust, fint och vackert. Den kommer att vara i Halmstad i samma kyrka och med samma präst som vigde J och P. En liten begravning med ”de närmaste”.

Jag känner mig i gränslandet mellan de närmaste och inte… Men jag pratade med H idag och han frågade om jag ville komma och jag har tänkt på det tidigare, när den dagen kommer så vill jag nog vara med. Sjukdomsförloppet har gått så fort! De skulle ju komma och äta surströmming här den 16 augusti! Det pratade vi om när jag träffade dem i Sörmland på väg hem från ”Skribent-tjejerna”i juni.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det kom så plötsligt och ändå inte. Det var väntat, men varför så tätt inpå vigseln? Nu blev den ju ändå av, men vilken bröllopsdag att minnas. Ena veckan träffas alla inför förväntan av trevlig fest, blöllop, förberedelser och glatt tjo och tjim. Nästa vecka träffas alla åter för att följa K på den sista vägen…

Anmaja