Omatchat och ömma stortår

Vår nya banderoll – lite blek – ja, ja, ja…

Tänk att Drottning-Margatetaloppsvällen blev så skön till slut! Ingen sol, men heller inte nåt regn – nåja lite stänk då – och dessutom inte alls kallt. Alldeles perfekt väder att gå i. Jag gick på 60 min blankt och det var några min bättre än förra året tror jag. De som sprang var i mål på mindre än halva min tid.

Här är bildbevis för våra fina färgstarka tröjor. Vi kunde tas för funktionärer, de hade samma färg på sina västar.

När vi stod och väntade på startskottet flög det upp en mini-mini-helikopter, såg ut som en leksak och jag misstänkte att det var en radiostyrd filmkamera och i östran i morse såg jag denna bild.

Eftersom jag i ärlighetens namn kände att det inte riktigt var ”min färg”på dessa omtalade tröjor så tänkte jag att jag skulle omatcha mig så gott jag kunde. Tyvärr finns inga bildbevis för detta, men jag hade orange ”korta-långbyxor” och Ostkantens röda munkjacka till. Om det hade funnits ett pris för färggladaste deltagare hade jag legat bra till för en vinst.

Jag tror det var Kina och Annie som hade matchande väskor till tröjorna och det såg mer genomtänkt ut än mina kläder…

Här är det nån som sitter och skrapar ur den sista mjukosten…

I morse när jag klev ur sängen kände jag hur mina stortår värkte! Jag linkade ut i badrummet och funderade på hur det kunde bli så? Jag hade ju mina sköna vandrarkängor på under min gång. Men jag tror att jag ”styrde”med stortårna för att inte kliva snett och för att komma fram snabbt utan att trilla eller knäcka till ryggen. Trots detta lilla besvär tycker jag sammantaget att det var en trevlig kväll och jag tackar dem som fixade allt!

Anmaja