Anmaja

Idag har vi gått ett varv runt kvarteret, Lussekatt och jag. Soligt och fint så jag kunde stå långa stunder med näsan i skyn och bara njuta.  För han springer ju inte runt på två röda sekunder inte. Han trippar på så fint i bland, men oftast ska han undersöka allt som kommer i vägen och lika ofta går han tillbaka. Därför var det förvånansvärt att han faktiskt fortsatte runt hörnet på huset bredvid och in på den gatan bakom vårat hus. Det var då jag bestämde mig, nu går vi inte tillbaka och det sa jag till honom också. Nu ska vi gå varvet runt. Det tog bara 45 min. Om jag går själv så kan jag uppskatta tiden till max sju minuter.

Vi gick och småpratade lite på vägen. Ja ni kan ju gissa hur mycket han pratade med mig, han kan ju knappt jama! Jag tyckte i början, när han kom till mig i somras, att det kändes urfåningt att snacka med en katt, men jag har vant mig efterhand att göra det. Han lyssnar inte alltid, tittar bara med sina gula ögon och tänker nog destomer. En del folk som vi mötte stannade och klappade honom och sa att han var sååå fiiin! Vist vill man höra det!?

När vi började närma oss vårt hem sprang han mycket fort, han hade fått vittring på Siv. Hon satt vid grindstolpen och Lussekatten gick fram och nosade på henne, men hon svarade med att fräsa och for upp i en ruskig fart i ett träd här på tomten. De har bara träffats en gång tidigare och jag tror att båda fräste då, men sen har jag lagt märke till att Lussekatt sitter och flirta med henne via balkongräcket. Hon sitter på sitt och det är inte långt emellan. Det vore roligt om de kunde bli vänner. Jag tror att Siv kommer på bättre tankar när hon så småningom märker att mitt kattkräk är en liten raring.

Jag skulle ha satt in ett foto på Siv här över, när hon satt högt uppe i trädet, men det får bli på en docka som Emma hade när hon var liten i stället…

Anmaja