Sitter mycket vid datorn, jobbar, leker, googlar och underhåller mig. Men har det gått för långt om jag är rädd att öppna ett stort grått knöligt kuvert utan avsändare som hamnat i min brevlåda? Brevlådan ute vid grinden, ute i verkliga verkligheten alltså?
Tänk om det är spam? Tänk om jag får virus i datorn? Går det att delita? Att slänga i papperskorgen?
Nej, jag öppnade förstås nyfiken och funderade vad det kunde vara i. Kändes som garnnystan, men jag har ju köpförbud på garn så vad kunde det vara? Och från vem? Kanske jag vunnit i någon tävling jag glömt bort?
Ett fint garn, fyra nystan. En liten liten lapp. "Hej, här kommer garnet till dej som står på Hjälpstickans sticklista…"
Javisst, ja! Anmälde mig men såg aldrig att jag kom med på listan så jag glömde bort det. Hjälpstickan skänker vantar, sockor, halsdukar, sjalar och annat värmande till bland andra Statsmissionen.
Garnet som kom passar till en sjal och jag började direkt igår att lägga upp på tjocka stickor och sticka. Den blir varm och skön för någon hemlös person. Vad bra att jag kan bidra på ett trevligt sätt! Kanske du också?
Nu är bloggpausen slut för denna gång. Jag är tillbaka.
Ledig dag och jag röjer i min bokhylla i salongen. Vilken bok ska jag kasta, vilken ska jag spara?
Ute är himlen grå fast solen bryter nästan igenom. Och det snöar stora, stora fina flingor! Nu kommer vintern o vi hoppas förstås den varar över sportlovet.
Ikväll ska jag börja yoga, rapport kommer efteråt. Hoppas inte jag känner mig som en stor elefant… Hoppas inte det går för fort… Hoppas inte det är hopplöst vansinnigt trist…
Det kan verka lite komiskt, men fy hoppsan vad pinsamt det är att inte känna igen folk. Jag vet! Själv upptäckte jag att jag ‘led’ av Prosopagnosi som det så fint heter, strax innan jag fyllde nitton. Hade träffat en kille på dans och vi skulle gå på bio några dagar senare. Jag hoppades att han skulle ha samma kläder som när vi först träffats för jag var rädd att inte känna igen honom.
Jag har alltid haft svårt för att hänga med i filmer om det varit många olika människor, kan helt enkelt inte skilja dem åt. Har förstås trott att jag haft fel i huvet på nåt sätt, men inte fattad vad förrän jag för ca 15 år sen läste om just ansiktsblindhet. Då föll bitarna på plats, så skönt.
Jag brukar hälsa på dem jag inte känner och inte hälsa på dem jag känner. Vissa personer kommer jag ihåg och känner igen från början, men vissa har jag jättesvårt för att minnas. Gissa om det är riktigt pinsamt att inte känna igen folk jag nyss träffat!?
Men från nu har jag sagt mig själv att jag ska våga erkänna även om jag kan framstå som lite dum. Det får jag i så fall bjuda på.
Några verktyg i fönstret och en mobil som fick hänga med.
