
Lussekatt har gjort sin sista resa. Måndagen den 27 november fick han somna in efter att ha varit sjuk i några dager. Jag märkte på fredagen att han knappt ätit någon mat av det jag serverat på torsdagsmorgonen. Han drack mycket, kissade mycket och jag tänkte han fått diabetes. Eller hade ont i tänderna. Men han var som vanligt, pigg, lekte och ville gå ut.
Jag kände inom mig att det var något på gång, jag tog extra många bilder på honom och dessutom filmade jag honom när han gick sina runda på gården. Något som jag länge tänkt att jag skulle göra, men inte blivit av. Fick truga i mat hela helgen, mat som han inte ville ha. Köpte mjuk-mat och blötte upp hans vanliga hårdmat. Han tog något litet slick bara och drack destomer vatten.
På måndagen ringde jag Veterinärkliniken här i Kalmar och jag fick komma dit direkt. Han vägdes och hade gått ner mycket och läkaren kände igenom kroppen och upptäckte något skumt med njurarna. Han sövdes för att de skulle kunna ta prover och göra röntgen.
Läkaren kom tillbaka med honom och sa med en uppgiven suck att de hittat lite av varje. Hans ena njure var mycket mindre än den andra som var alldeles för stor. Den ena var alltså ur funktion och den andra hade fått jobb dubbelt. Han hade även något på lungorna och grus i urinblåsan. Skulle kunna medicinera ett tag, osäkert hur länge.
I samråd med läkaren tog jag det svåra beslutet att låta min kära vän få somna in. Eftersom han redan var sövd så gick det lugnt och fint till, han bara tog ett sista andetag och så var det slut. Jag satt en stund, tog några kort till och sen kom personalen in och tog hand om honom och jag tog mig hem.
Det är förstås varit tomt, jag pratar lite med honom och hör att han tassar runt här. Jag somnar förvånansvärt bra med tanke på att han legat på mitt bröst i tolv år. Jag vaknar många gånger och drömmer jättekonstiga drömmar.
Igår hämtade jag hans aska på kliniken och tänkte att de kremerade honom där, men jag förstod snart att det gjorts på Flattinge smådjurskremering i Vittaryd. Trodde askan skulle ligga i en liten, liten pappask men jag fick en vacker, tung papperskasse med rött silkespapper som stack upp. Huuur kunde de veta att det var så rätt färg för Lusse och mig!? Kassen vägde mycket mer än jag anat och när jag kom hem fick jag se att askan låg i en vacker urna i trä med hans namn på. Jag blev så berörd, kände att det var helt rätt beslut att kremera Lussekatt separat.
Nu står urnan på en hylla och jag har ett ljus tänt för Lussekatt.
/Anna